Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var det brevet som slungade mig till Karlstad.
Det gjorde slut på den sista resten av skolliv. Kanske
kan man säga att jag skämdes över mig själv, skämdes
för att möta Maj-Britt i korridoren och att jag därtill
fortfarande kände den isande skräcken i mig när hon
sade att hon var med barn.
– Aldrig mer!
Men sista gången jag såg Birgit och talade med
henne, då när vi drack te och tuggade rostat bröd på
Mocka vid Nybrogatan dagen innan jag reste söderut
för att vara impressario åt Maxine, lade hon handen
över min och sade:
– Jag var lite hård mot dig när jag gjorde slut. Jag
sade också sådant sedan i våras som jag inte bort säga.
Men du måste förstå hur det var. Jag hade mycket vilja
och liten självtillit. Jag ville slå vakt om mitt liv som jag
visste var så skört och bråttom. Jag trodde, jag tror än i
dag att du skulle slukat mig. Du kanske inte menade
det, men du lät inte mig få någon existens ens vid sidan
av dig. Du blev allt. Men jag kommer aldrig att
acceptera att bli någons kopia, jag vill aldrig bli beroende och
jag tänker bli ingens spegel.
– Sten visade mig ett brev i somras när jag var hos
dem i Urshult. Du hade skrivit något om Allas vår
Birgit. Han läste upp det med sitt skeva leende och sin
spetsiga blick. Han sökte få till det så det nu skulle
blivit en scen mellan dig och mig när vi träffades. Men jag
tyckte inte att allas vår lät som en förolämpning. Vi är
alla varandras. Du förstår Jan, jag har alltid velat bli
använd och har aldrig känt mig utnyttjad.
Det var rätt att jag gjorde slut för att det hade aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
