Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aasmund Olavson Vinje (1818–1870) - D'er leidt - D'er gildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
D’er leidt, ja rett eit barnaris,
som svider alt aat aare,
nåar fyrst du trur at vera vis,
og finn, du er ein daare.
D’er leidt og tungt, du veit med deg,
at leggja paa seg taumar.
Men betre er at kjenna seg
en hava falske draumar.
D’er gildt.
D’er gildt, ja gjævt, so laus eg laag
som løyst fraa vonde domar,
daa livet fyrste gong eg saag,
med alle sine blomar.
D’er gildt, ja meir en gildt det var,
eg stod som kaute kaksen,
daa fyrst eg vardt min manndom var,
og fann, at eg var vaksen.
D’er gildt, eg vardt so gjæv og gild,
at berget mest eg bøygde,
daa fyrst eg saag, at gjenta mild
so løynlegt aat meg øygde.
D’er gildt, eg kjende Gud meg lik,
ja sæla hans eg kjende,
daa fyrst eg fann, at eg var slik,
at ljos og liv eg tende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
