Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjocka kindben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
)
■
7 6 TJOCKA KINDBEN.
Och stack det i halsen, med hvilken illa dold
hänryckning gnällde jag inte då:
»Mamma, jag tror att jag inte är riktigt frisk,
mamma!»
Men min hälsa var alltför solid —
jag lycka-
des sällan bedraga ens mig själf.
Och hur många gånger har jag inte stått
framför spegeln sugande in mina olycksaliga kindben
och önskande, att jag kunde svälja dem med det-
samma så att jag alltid kunde äga detta sköna,
magra ansikte, som hånade mig från spegeln. Hvad
jag afundades alla utmärglade pojkar!
Jag minns särskildt en af mina kamrater, en med
ett härligt, blekt, skinntorrt ansikte. Hvad jag be-
undrade hans ansikte! Men hans själ hatade jag,
ty den hade diktat en visa om mig, en visa som
till min gränslösa förtviflan allmänt skrålades under
rasterna på gubben Noaks lätt tillgängliga melodi.
Mitt namn Dan är egentligen en förkortning af Da-
niel. Visan lät så här:
Daniels kinder, Daniels kinder, jämt i blommor står.
Vinter, vår och sommar
Daniels kinder blåmmar.
Daniels kinder, Daniels.,kinder, jämt i blommor står.
Det nämndes visserligen ingenting om hösten,
men det var en klen tröst, visan sjöngs då också.
Jag kan inom parentes tala om, att denna forna
plågoande nu är en af mina bästa vänner. Men han
skrifver inte vers längre. Det kanske är därför.
Omsider slog min timme —
jag blefkär. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
