Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungen och ungkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 6 9
UNGEN OCH UNGKARLEN.
Men Olles gråt blef allt högljuddare. Då drog
jag eld på en tändsticka och tände ljus. Jag trodde
att det skulle lugna. Men Gud i himmelen hvad
Olle skrek när han fick syn på mitt skäggiga an-
sikte! Hvad i hela friden skulle jag ta mig till ?
Jag jollrade med honom och jag smekte honom och
lofvade honom en femma om han teg, men han
skrek allt lidelsefullare och lidelsefullare. Slutligen
försökte jag med att sticka min tumme i hans mun.
Jag tycker mig ha hört att barn pläga finna det
angenämt. Men Olle var kanske något för gammal
för det. Han bet till och skrek ännu våldsammare.
Då blef jag förargad
Olle en liten välförtjänt knäpp. Han stormvrålade.
Så skulle jag försöka tala förstånd med honom.
»Tänk dig då för litet, min käre vän!» sade
jag. »En smula själfbehärskning är absolut nödvän-
dig här i lifvet . . . Och om du ser rationellt på
saken, hvarför skriker du egentligen? Om du kan
finna ett enda acceptabelt skäl så ger jag mig ...»
»Böööööööö!» svarade Olle.
Det var omöjligt att resonera med honom.
Han var kanske något för ung för det. Då tog
jag min tillflykt till skrämskott.
»Busen kommer!» ropade jag.
Men det fäste Olle sig inte vid! Nåja, han
kunde ju ha rätt, en buse mer eller mindre betydde
ju inte så mycket. Då tog jag Olle i mina armar
och promenerade fram och tillbaka med honom,
ideligen fram och tillbaka. Jag var irriterad, det
erkänner jag, men
jag var ändå inte brutal, jag
bara skakade barnet litet då och då. Olle storm-
t
i’
det gjorde ondt —
och gaf
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
