Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mathias Skytts historier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom mig riktigt bra till pass efter den två mil långa
vandringen från staden. Kaffebordet hade knapt blifvit
bortflyttadt, förr än der kom flera bekanta från
prestgården. Enligt husets skick tog man in punsch,
samtalet blef lifligt, och vi rörde så flitigt vid glasen och
jag såg så ofta in i den vackra dotterns klara blåa
ögon, att jag nästan glömde den till söndagen aftalade
jagten i Gjerdrum. Solen stod redan vid kanten af
åsen, och om jag ville hinna fram, medan folk var uppe,
var det icke tänkbart att gå den långa vägen först förbi
Dals kyrka upp till Midtskov och derifrån genom största
delen af Gjerdrum den dåliga vägen öfver myrslätten,
som nu måste vara dubbelt svår och knagglig efter den
friska novemberkyla vi haft. Jag gick derför upp till
Nybygget, den närmaste stugan nedanför åsen, ett stycke
ofvanför kyrkan, och fick fatt på gamle Mathias Skytt,
som genast var färdig att följa med och visa mig
genvägen öfver åsen, sedan han «först fått sig en bit tobak
i käftamentet».
Det var en vacker qvällstund; i vester på himlen
glödde ännu den vinterliga aftonrodnaden. En lätt kyla
gaf luften den friskhet, som ibland gör våra
novemberdagar så härliga. Från bäcken stego dimmor upp och
betäckte träden med rim, så att deras grenar liknade
silfverkristaller.
Vi började raskt vår vandring, och gubben fick
efter en sup ur jagtflaskan snart munnen i gång.
Han pratade om hvarjehanda, om jagt och hvad
dertill hör, om hur orimligt det var, att Ole Gjörtler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
