Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Då ska’ det inte finnas någon fågel i skogen, om
man ska’ ge sig till att gå efter den,» svarade Per
nästan förtörnad. «Ja, Gud bevars,» tillade han med en
liten anstrykning af ironi, «vill kapten gå efter honom,
så — jag spiller inte ett korn krut på honom. För
det säger jag,» fortfor han trovärdigt, «att sådant spel
har ingen hört. Och sådan fågel se’n! Det är det
besynnerligaste djur man kan se. Han är inte skapad
som en annan ordentlig tjäder, han är mest en half
gång till så stor och väl det.»
«Ja, du har rätt, det är ett gammalt skrälle, som
inte är värdt ett skott krut,» sade kaptenen. «Hans
kött är visst lika segt och beskt som furuqvisten han
spelar på. Emellertid skulle jag ändå önska få lifvet
ur honom för att få ett slut på detta gyckelspel,
hvarmed han så ofta har dragit oss vid näsan. Jag har
flera gånger följt efter honom utan att få reda på spelet.
Jag har också ett par gånger skjutit på honom, men på
så långt håll, att det inte var stora utsigter att träffa.
Det är visserligen en grof bock att skjuta två gånger
på långt håll i tjäderskogen, det vet ni nog,» sade han,
vändande sig till mig, «men den sista gången var det
ingen annan råd, ty jag hörde den karnaljen
Sara-Anders smyga sig efter fågeln på samma gång. Det
är verkligen, som Per säger, en underlig fågel, den der
gamla tjädern,» fortfor han, «men,» tillade han med en
nick, som endast jag märkte och som antydde hans
föresats att få Per Sandaker till att rycka fram med
flera af sina historier, «när vi komma upp till sätern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
