Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berthe Tuppenhaugs berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjort det heller. Men han såg upp i det samma, för
han ville se hvar det kom ifrån. Jo, uppe på berget
satt en jungfru och sydde, och hon var så fin och vacker,
att det sken af henne.
«Tag hit garnnystanet, du,» sade hon. Det gjorde
han, och han blef stående der länge och väl och såg
på henne, och han kunde rakt inte bli trött på att titta,
så vacker tyckte han hon var. Till sist måste han ta
yxan och ge sig till att hugga igen; och då han hade
huggit en stund och sedan sneglade upp, var hon borta.
Han tänkte på det der hela dagen; han tyckte det var
besynnerligt, och han visste inte hvad han skulle tro
om det. Men om qvällen, då de skulle lägga sig, han
och kamraterna, ville han ändtligen ligga emellan, men
det hjelpte inte stort, må tro, för då det led på natten,
kom hon och tog honom, och han måste följa med
antingen han ville eller inte. Så kommo de in i fjället,
och der var allting så grant, att han aldrig hade sett
någonting så grant förr, och han kunde aldrig riktigt
beskrifva hur grant der var. Der var han hos henne i
tre dygn. Då det led litet ut på den tredje natten,
vaknade han, och då låg han mellan sina kamrater igen.
De trodde, att han hade gått hem efter mera matsäck,
och det sade han till dem också, att han hade gjort.
Men ända sedan dess var han inte riktig; bäst han satt,
gjorde han ett skutt och flög i väg — han var
förhexad, ska’ jag säga.
«Men en god tid derefter höll han på att hugga
gärdsel uppe i skogen. Just som han stod och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
