Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En signekäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barn, och det var hon så rädd om, hon korsa’ och
förde eld öfver’et, så godt hon hade lärt sej, och
begagna både bäfvergäll och annat, för der på trakten
var då så mycket trolleri och sattyg — Gud bevare
min mun; men så var det en natt som hon låg med
barnet framför sej i sängen, och mannen han låg vid
väggen. Rätt som di låg, så vakna’ han, och då fick
han se, att det var ett så’nt rödt sken i stugan,
alldeles som när en sätter sej te att röra i glö’na med
eldtången. Och det var också en som rörde i glö’na,
för då mannen såg ditåt, så satt der en gammal gubbe
borta vid spiseln och maka’ om i glö’na, och han var
så otäckt ful att det inte var någon mått på’t, och ett
långt skägg hade han. Då det hade blifvit riktigt ljust,
börja’ han räcka och räcka med armarne efter barnet,
men han kunde inte komma ifrån trefoten, der han satt.
Armarne di vardt så långa, ja så långa att di räckte
ända midt ut i rummet, men från spiseln kom han inte,
och barnet kunde han inte nå. Så satt han en lång
stund, och mannen blef riktigt haj der han låg, och
han visste inte hvad han skulle göra. Så hörde han
att det prassla’ borta vid fönstret.
«Per, kom nu då!» sa’ det.
«Åh, håll du käften på dej!» sa’ gubben, som
satt vid spiseln, «di har ju korsat öfver ungen, jag
kan inte få’n.»
«Så kom sjelf då, vet jag!» sa’ det utanför. Det
var käringen, som stod der och skulle ta’ emot den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
