Note:
Gösta Langenfelt died in 1965, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från 1867 till 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ute i landet fanns det egentligen aldrig några
lantmannapartister i formell mening. Detsamma gäller om det
1895 bildade folkpartiet. Liberala samlingspartiet (1900)
var ursprungligen också ett riksdagsbarn. För dess del förändrades
emellertid ställningen då efter två år frisinnade
landsföreningen tillkom 1902. Staaff förstod emellertid att
ordna det så att det de facto blev riksdagsmännen som
hade ledningen inom landsorganisationen. För högerns del
råder ett i viss mån motsatt förhållande. Allmänna valmansförbundets
födelseår är 1904, medan dess båda nuvarande
riksdagsfraktioner tillkommo först 1912. Ett
karaktäristiskt drag för högern är det räddhågade undvikandet
av varje partibeteckning som anger den verkliga
politiska inställningen; man opererar med namn som allmänna
valmansförbundet, fosterländska förbundet, nationella
partiet, lantmanna- och borgarpartiet, nationella ungdomsförbundet
o. s. v."
Betecknande är att medan liberaler och socialdemokrater
helt gemytligt godtaga de ursprungligen
nedsättande benämningarna libbe (libbar) och sosse
(sossar), saknas konsar och moddar (av moderata,
ett ord som flitigt använts av högern).
Under 1800-talet representerade framför allt adeln
det konservativa elementet, men man kunde också
tala om borgaradeln 1867–69. Samme Henning
Hamilton, som på 1850-talet (se ovan) fällde det
elaka yttrandet om adeln, var chef för en grupp av
skiftande sammansättning under Karl XV:s regering,
de s. k. karolinerna, som voro konungens närmaste
anhängare. Någon större roll spelade de ju ej.
Under 90-talet cirkulerade öknamnet hovmarskalkspartiet,
mera högtidligt majoritetspartiet, på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
