23 1I memorialet föreskrifves jemväl att »det kan gifvas icke allenast Jakob Hertzen utan ock den qvinspersonen, som honom förförer och hennes anhörig tillkänna, att vi hafva i vår makt att göra Jakob så kal och fattig, att han ingen penning skall hafva till arfs efter sin fader, så att de ej må söka att få honom i deras nät för hans penningars skull». Föräldrarne kunde visserligen »ej föreskrifva någon viss modum procedendi att få honom lös», utan stälde detta till ombudens godtfinnande; men, säga föräldrarne i sitt bekymmer, »skulle så vida vara kommet, det Gud förbjude, att med giftermålet vore allt bestäldt, så ville hr Cederhjelm säga honom å våra vägnar, att han aldrig må te sig för våra ögon». Så långt behöfde det dock ej gå. Den på villovägar stadde sonen återkom snart till hemmet. Inom ett halft år blef Hertzen Bergskollegiets stipendiat och 1699, då han nyss hade fyllt 25 år, utnämd till bergmästare, men så torde han ock i sin styffader hafva egt en mäktig förespråkare. I början af sin tjenstetid utvecklade Hertzen-Åkerhjelm en nitisk verksamhet. Vid de första gruftingen, som höllos å förut vanliga tider och ställen, blefvo sexmän, som ej ordentligt kommit tillstädes, bötfälda; bergsfogden Johan Frumerie, som gjort sig skyldig till något fuffens, tilldelades vid ett tillfälle en allvarsam skrapa; bergsmännen erhöllo förmaningar »att tillhålla sina barn, det de lära sig arbeta vid hyttorna och att de intet taga främmande folk dertill, som intet förstå sig på deras hyttor och verk, emedan derigenom deras jern ofta kan blifva bortskämdt och således komma i förakt och vanpris, som dem sjelfve länder till största skada». Vid ett annat tillfälle blefvo bergsmän och allmoge »allvarligen tillsagde, att ett annat år sig i tid och klockan sju om morgonen vid gruftinget inställa, efter som då hvar och en skall blifva uppropad, och den som befinnes borta skall behör- och lageligen plikta». För att gifva denna tillsägelse mera eftertryck upplästes jemväl ett par lagparagrafer. Alla gruffogdar tillsades, »att om nägon af gruflaget skulle stå tillbaka med virke, ved och annat, som blifver päkalladt till grufvornas behof, så skulle de strax till påföljande ting densamma angifva, på det att den brottslige må lagligen tilltalas och behörigen plikta». Grufdelegare förbjödos vid 40 mrks plikt att uthyra grufdelar till fogdarne, »efter som sådant gör stor oreda af sig». Emellertid visade det sig ganska snart, att de stränga föreskrifterna icke i allo kunde efterlefvas. Vid ett grufting i Skrekarhyttan 1702 10/5 heter det i protokollet: »sedan sexmännerne med gemene allmogen församlade voro, förestälde bergmästaren dem, huru som förmedelst de många rättegångssaker nu infalla 1, hyttelagerne, hvilka under detta tingslag sortera, ej efter listorne uppropas kunna, utan förmantes till nästkommande grufting sig flitigt inställa, då sådant ofelbart ske lärer». Men — detta skedde dock icke, lika litet som en och annan gruffogde, hvilken, för att göra sig vigtig, instämt försumlige delegare, hade någon hugnad deraf; emedan de tilltalade vanligen undsluppo med en liten förmaning, »att ej göra så mer». .Från och med 1687 hade i regeln hållits ett grufting om året, vanligen tidigt på våren, i hvardera af de olika tingslagen inom Noraskog. Awija med sin hustru Sofia Hertzen bodde någon tid i Lindesberg, der de drefvo stora affärer på Nya Kopparberget, en rörelse, hvilken Sofia Amija såsom enka under flera år fortsatte med samma kraft som under mannens tid. Detta grufting pågick i 3 dagar och protokollet upptager 45 foliosidor.