24 Från och med införandet af 1649 års jernbergsordning hade nämligen Noraskoga bergslag indelats i flera särskilda gruftingslag, ett för Dalkarlsberget med angränsande grufvor och byttor, ett för Pershyttefältet, ett för Stribergs- och Nybergsfälten, ett för Klacka- och Lerbergsfälten samt ett tingslag för grufvor och hyttor inom Hjulsjö socken. Detta förhål lande medförde naturligtvis många resor för vederbörande bergstjenstemän och för presterskapet. Med den bekante prosten Torner i spetsen, besvärade sig presterne hos Bergskollegiet deröfver, »att så många tingspredikningar af dem erfordrades, som lär varit tingsställen», hvarför de begärde, att alla grufting i Nora bergsfögderi »måtte dragas tillsammans» på ett ställe. Om parter, rättsökande och grufegare derigenom nödgades resa långa vägar var naturligtvis likgiltigt. Detta ärende föredrogs vid de särskilda gruftingen 1703, då bergsmännen öfverallt, beskedligt nog, förklarade sig »vara tillfreds dermed, att gruftingen härefter till Klacha grufvor varda sammandragne». Så skedde ock, men här — i Klacka »konstegård» — hölls grufting blott i 3 år, ty redan 1707 flyttades desamma till Gyttorps vid samma tid inrättade gästgifvaregård. der den gamla tingslokalen ännu (1889) finnes qvar. Änledningen till denna flyttning omtalas ej i protokollen, men då detta tingsställe är beläget i närheten af Bergsängs gård, bergmästarens dåvarande bostad, ligger den misstanken nära till hands att det för honom var beqvämast att hålla Noraskogs grufting härstädes. Så skedde ock — de år han behagadk tjenstgöra som domare. Det må tilläggas att för åren 1705, 1708, 1711 saknas alla gruftingsprotokoll och 1712 hölls ortens grufting i Nora stad icke af bergmästaren sjelf, utan af en från Bergskollegiet hitsänd notark, eee förhållande som i forna dagar hörde till de mycket sällsynta undanagen 1. Vid det hammarting, som 1709 22/6 började i Skärmarboda och i Åkerhjelms frånvaro hölls af bergsnotarien Lars Benzel, »föredrogo samtl. brukspatronerne och hammarsmederne den olägenhet de deraf hvar om sig förnimma måste, att bergmästaren välb:ne herr Jakob Åkerhjelm genom offentliga publikationer låtit förbjuda tackjernets härdande emot förra vanligheten2, emedan deraf skall hända: 1:o) att när tack-Jernet intet är härdt (bärdadt), utan förblifver i stora jössar, är det mycket ohändigt att föra, helst uppå de orter der det måste klöfjas fram på hästeryggen, som på många ställen sker; 2:o) att tackjernet blifver belastadt med en hop grof sand och annan orenlighet, som icke allenast förorsakar mindre vigt, utan jemväl ofta så skämmer bort härden för smeden, att densamma måste ställas om, dem till skada och tidsspillan; 3:o) att med smidningen al det obärda tackjernet mycket långsammare än eljest tillgår; 4:o) att de icke kunna veta af det ohärda jernet hurudan materien är, förr än jössen är nedersmält, då sedan är för sent göra efterräkning på säljaren eller bergsmannen. 1 Som bergmästare begagnade Åkerhjelm sig ganska ofta af tjenstledighet. Vid Lekebergstinget 1709 3/6 var han »hindrad af sin sal. svärfaders dödsfall och Medevi brunskur». 2 Denna härdning, som af föregående bergmästare vid de flesta grufting flitigt påbjöds, tillgick på det sätt, att tackjernet nästan omedelbart efter tappningen ur masugnsstället vräktes i en s. k. sump af rinnande vatten, der det fick ligga tills det blifvit fullkomligt afsvalnadt. — Den af Åkerhjelm utfärdade särskilda kungörelsen ang. förbud 1ä.. tackjernets härdning är dat. 3 Mars 1708 och finnes intagen bland efterföljande ilagor.