30 vändighet fordrade i det angelägna bergmästaredömet». Som bergmästar riktade han sina bemödanden isynnerhet på upphjelpande af tackjernstill. verkningen. Redan vid sitt första grufting i Nora 1713 förmådde har bergsmännen att öfverenskomma om ordnande i vissa delar af sambruk vil/ hyttorna; särskilda föreskrifter för vinnande af detta ändamål meddelades till en början blott på ett år; 2:ne uppsyningsmän vid hvarje hytta till. sattes, »masmästareåldermän» förordnades, viten och andra straffbestänm melser utsattes för tredska eller försumlighet vid den nya ordningen tillämpning, så väl i fråga om blåsningarna som angående det tillverkadel jernets märkande och stämpling m. m. Vid 1714 års grufting, sedan en lycklig erfarenhet i det hela bekräftat de vidtagna anordningarnas lämplighet, »fann gruftingsrätten för skäligt att stadfästa den förordning, sou vid förlidet års grufting gjordes angående en allmän sammanblåsning, vid lika straff för hvar och en som sig deremot förbryter, som förlidet års protokoll förmäler». Visserligen skulle detta stadgande gälla blott »för detta året», men det vill synas som det nya förhållandet sedermera af sig sjelf och utan vidare embetsåtgärd fortfarit. Måhända bidrog härtill äfven den omständigheten, att beskattningen af tackjernstillverkningen genon bergmästarens åtgöranden omsider ordnades på ett mera lämpligt sätt än förut, så att tiondeafgiften derefter fick erläggas med ett visst qvantun för hvarje blåsningsdygn, med rättighet derjemte att »njuta de tre första dygnen frie, sedan bälgorne släppas till gångs», enligt k. brefvet 1721 13/4 I sammanhang härmed må ock anföras, hurusom vid 1718 års grufting »gjordes följande förordning» angående hyttarbetare och deras tillsättande, nämligen: »att bergslagen tillåtes att utse och betinga sig masmästare att ställa vid hyttan, hvilken dem bäst synes och faller behagligt af den som ofvanför nämde äro; men vidare må ingen fördrista sig att göra något val af hyttedräng och uppsättare, utan stånde allt sådant uti masmästarens fria vilja och behag, efter han för hela blåsningsverket och tillverkningen är ansvarig; förbryter sig någon häremot, då pliktar hyttelaget 20 daler smt; och hvilken hyttedräng eller uppsättare häremot till någon hytta sig intränger plikte 420 mrk smt.» Dessa stadganden, son skulle gälla för namngifna 45 hyttor inom Noraskog, torde ock ha gjort sitt till att småningom koncentrera masugnens och tillverkningens skötsel i en enda persons hand, i stället för att förut rådande plägseden var den, att hvarje bergsman, han månde ega stort eller litet »rede», ville vara sin egen masmästare och husbonde, under det att detta rede afbrukades. Öm det äfven af bevarade handlingar vill synas som att Stockenströn med en viss förkärlek egnat sin omvårdnad åt tackjernsblåsningarnas höjande, försummade han dock icke derför bergshandteringens öfriga grenar. Han egnade sålunda sina omsorger jemväl åt grufbrytningen, och man torde i detta afseende böra ihågkomma att krut omtalas såsom använtdt vid sprängning i Pershytte grufvor redan före 1720. Det nyvaknade intresse, som, trots det utarmade tillstånd hvari landet kommit genom en sjelfrådig och oefterrättlig envåldskonungs oupphörliga krig, under Stockenströms tjenstetid uppstod för uppsökande inom bergmästaredömet af både silfver- och kopparmalmsanledningar — under några år synes det hafva Samtlige af bergmästaren godkände masmästare uppräknas. Större delen af dem voro tillika brukande bergsmän.