53 gifven och som förmodligen på grund af sitt innehåll blef tryckt i Veten-Skapsakademiens handlingar, genom en senare tids årligen upprepade erfarenheter befunnits ega ett tvifvelaktigt värde. Efter faderns under år 1841 timade död, förordnades sonen att fortfarande förestå bhans redan förut ett par år innehafda bergmästareembete; blef 1845 15/5 geschworner vid Stora Kopparberget, men tillträdde aldrig denna tjenst, utan fortfor med bergmästareförordnandet intill dess han 1855 23/2 utnämdes till bergmästare i det dåmera så kallade sjette distriktet, omfattande i det närmaste samma bergmästaredöme som fadern innehaft, med tillökning af Skaraborgs län. 1 »Under utöfningen af bergmästaretjensten lärde han sig snart att inse skadligheten af de band, hvarmed det föråldrade privilegii- och beskattningssystemet fjettrade utvecklingen af landets jernhandtering, och bemödade sig, dels genom sådana embetsåtgärder, som lågo inom bergmästarens befogenhet, dels genom till högre myndigheter ingifna förslag, och, under enig samverkan med bergsbruksidkare inom distriktet, att i sin mån bidraga till upplösande af dessa band.» 1 Genom den 1859 20/9 utfärdade k. förordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen lossades de gamla banden fullständigt, ty derigenom upphäfdes så väl förut gällande hammarsmeds- och masmästareordningar som författningarne rörande kolhandel, stångjernssmide och den gröfre jernförädlingen samt öfriga i strid mot nedan anförda bestämmelser varande äldre stadganden. I stället blef nu föreskrifvet, att »masugnar eller hyttor, stångjernsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar, som afse tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej äro såsom handtverkerier att anse, skulle, i afseende å vilkoren för rörelsens utöfning, hänföras till fabriker och således, utan inskränkning i fråga om tillverkningsbelopp eller arbetsmetod, vara underkastade de stadganden, som angående fabrikers anläggning och drifvande, äfvensom beträffande der anstälde arbetare, äro i allmänhet gällande». I öfverensstämmelse härmed och till följd af den frihet, som sålunda blifvit medgifven jemväl för tackjernstillverkningen, skulle den skyldighet till blåsning i hytta eller masugn, som förut ansetts åligga bergsmansjorden, upphöra och de gamla hyttelagen inom tackjernsbergslagerna ej vidare utgöra tvungna föreningar, hvadan äfven lotter i hyttorna kunde utan sammanhang med bergsmansjord förvärfvas och innehafvas. Vid denna utsträckta frihet för bergshandteringen, som blifvit tillämpad från 1 November 1860, fästades slutligen det förbehåll, att vederbörande inom bergslag skulle vara underkastade den inskränkning i bergsmans- 1 Genom Bergskollegii kungörelse 1845 31/7, föranledd af k. br. 13/5 samma år, föreskrefs att Lindes och Ramsbergs bergsfogdedistrikt skulle frånskiljas Nora-Lindes och i stället förläggas till Nya Kopparbergs bergmästaredöme, i följd hvaraf det förra sålunda förändrade bergmästaredistriktet benämdes Nora bergslags och Nerikes bergmästaredöme. Sedermera stadgades i k. skr. 1854 6/10, angående förändrad indelning af bergmästaredistrikten, att det 5.te distriktet skulle omfatta Nya Kopparbergs, Hjulsjö, Grythytte och Hallefors samt Lindes och Ramsbergs bergslagssocknar, tillika med Fellingsbro och Glanshammars härad af Örebro län, samt det 6-te distriktet hela den öfriga delen af Örebro län, med dervarande Nora bergslagssocken samt Lerbäcks, Lekebergs och Karlskoga bergslager, bgen hela Skaraborgs län, hvilken indelning derefter gälde intilldess genom k. skr. /1; Örebro och Skaraborgs län förenades till ett gemensamt distrikt, kalladt 4:de eller mellersta bergmästaredistriktet.