54 friheterne, som i behörig ordning kunde varda bestämd; och genom k. kungörelse 1871 9/6 afgjordes denna senare fråga på det sätt, att den hittils utgjorda tackjernstionden i berörda bergslager skulle upphöra från och med år 1872, mot det att hemman och lägenheter derstädes, efter det rotetal, till hvilket de voro extra roterade, ålades rotevakansafgifter til hälften mot annan roterad jord i samma län, och att hvarje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort, som åtnjutit någon frihet i afseende på ränta, samtidigt skulle till hälften åsättas de skyldigheter härutinnan, som öfverensstämde med författningarne. (Jfr sid. II här ofvan) Redan innan dessa vigtiga författningar till bergshandteringens frigörande utfärdades, hade genom en annan k. förordning 1850 5/8 blifvit föreskrifvet, att bergstingsrätterna med slutet af år 1851 skulle upphböra, äfvensom den domsrätt, hvilken dittils tillkommit de vid Sala och Stora Kopparberget befintliga grufverätterna. De till bergstingsrätternas handläggning förut hörande tviste- och brottmål samt andra domare-ärenden skulle derefter upptagas af allmänna domstolarne. Troilius blef således den siste af denna orts bergmästare, som egde att handlägga domstolsärenden vid bergstingsrätt. »I nära sammanhang med bergverksindustriens frigörande stod frågan on kommunikationernas förbättring inom bergslagerna. Första steget dertill inon hans (Troilii) verksamhetsområde togs på 1840-talet, genom omläggning al samtliga landsvägarna inom Nora bergslag, hvartill Rikets ständer då fir första gången anvisade anslag af statsmedlen!; samt dernäst genom anlägg ningen af Nora—Ervalla jernväg, hvartill första förslaget, allenast åsyftand en hästbana emellan Nora och Örebro, år 1850 framlades för Örebro och Skaraborgs läns bruksegare, men hvilket sedermera, när frågan om Köping—Hults jernväg fick lif, förändrades till en med denna likspårig och sammanhängand’ lokomotivbana, som för trafik öppnades den 5 Mars 1856.» 2 »Den samtidigt härmed inledda bekantskapen med chefen för statens jernvägsbyggnader, öfversten friherre Ericson, och den välvilja, hvavmed Troilius af honom omfattades, blef anledningen till den förändrade riktningen af Troili verksamhet under den sedermera förflutna tiden. Sålunda förordnades ban 1858 till ledamot af komitén för jernvägsundersökningarne, blef 1860 chef ftr kansli- och kameralafdelningen hos chefen för statens jernvägsbyggnader, och d. 30 December 1862 utnämnd till generaldirektör och chef i styrelsen för stutens jernvägstrafik.» 3 Troilius har dock under en stor del af denna tid, åtminstone nominelt, tillika varit innehafvare af bergmästaretjensten, från hvilken han undfik afsked 1874 11/12. Han har dessutom tjenstgjort såsom sekreterare vil 1 Till vägomläggningarna beviljades år 1845 i Nora socken 40,800 kronor, sam i Jernboås och Hjulsjö socknar 26,400 kronor. Dessa vägarbeten, som till större delen utfördes under ledning och ansvar af häradsdomaren och bruksegaren Per Persson i vassland (f. 1804, † 1886), fnllbordades 1850, hvilket årtal jemväl synes på de nya milstolpar af tackjern, hvilka då på erforderliga ställen blefvo uppsatta. 2 Till Nora—Ervallabanan lemnades af statsmedel dels ett anslag af 112,500 kronor och dels ett låneunderstöd af 225,000 kronor, hvilket senare för några år sedan blef till fullo àtergäldadt. Förutnämde Per Persson i Vassland och brukspatronen Anders Vedberg i Nora (f. 1795, † 1864) medverkade som ledamöter af statsutskottet vid riksdagarne 1848 och 1851 till detta, för det i sin början synnerligen vanskliga jernvägsföretaget, iyckliga resultat. ; 5 1 3 P. von Möllers biografiska antecxningar om 1867 års första kammare; tryckta son manuskript.