89 vid deras påföljande verkställighet. Men lyckligtvis har jag äfven härutinnan anledning hoppas det bästa. Denna domstol har i långliga tider varit prydd af ledamöter, som, hedrade utom orten, egt sina medbröders kärlek och aktning. Detta har ej kunnat vinas utan på ett ganska välförtjent sätt, och jag högmodas öfver min företrädares testamente, att jag vid förefallande öfverläggningar genast får begagna mig af så hedervärda, så upplysta och om ortens rättigheter så nitiska sermän. Det är Eder förbehållit, jag behöfver ej säga Edert åliggande att gifva äskade upplysningar. Sådana tarfvas så mycket mer vid början af min förestående tjenstetid, som hvarje ort och hvart ställe fordrar sin egen kännedom, hvarförutan den bästa vilja aldrig vinner syftemålet. Mitt bemödande skall dock blifva att snart nog sjelf skaffa mig nödiga kunskaper, och hvad glädje för mig, samt heder för Eder blifver det då icke att finna, det Edra förra yttranden varit instämmande med sanning och billighet. De öfriga af bergslagen anmanar jag, att följa dessa sina äldre aktningsvärda medbröders exempel i ära, tro och redlighet: I skolen då alltid vara välkomne med Edra anföranden, och jag skall med nöje söka afhjelpa de svårigheter, som kunna möta i handteringen. Frukten Gud, vörden Konungen, fören redlig vandel, så hoppas jag den högstes nåd och ymnoga välsignelse skall vara och blifva öfver eder allom; och då är äfven min uppriktiga önskan vunnen. Gudi vare ära evinnerlig!» Detta bergmästarens helsningstal besvarades af äldste sesmannen, Anders Bengtsson i Kåfalla (f. 1757, † 1797; riksdagsman 1789), sålunda: »Högädle herr bergmästare! Då denna hedervärda bergslag, ej utan ömmaste saknad, nyligen måst känna förlusten af en älskad och hedrad styresman uti bergsrådet, välborne hr Erik Bergensköld, upplifvas åter igen våra nedslagna sinnen, när utaf en nådig konungs hand vi få i dag uti vårt sköte mottaga högädle hr bergmästaren, såsom denna bergslags första embetsman och vördade domare. Ibland mångfaldig beprisad nåd, som rikets framlidna glorvördigste konungar bevisat denna bergslag, räkna vi ej den minsta, att bergslagen alltid blifvit hugnad med embetsmän och domare, som rest sig sjelfva ärestoder genom skicklighet, kunskaper och rättvisa, uti samtida underhafvandes hjertan och efterkommandes tacksamma minne. Hvilken af oss finnes, hvars varma hjerta för bergslagens väl ej röres, då han påminner sig en Tuhnberg! Denne omskapare af skick och ordning i bergslagen; denne rättvisans stränge beskyddare: han lefver än ibland oss, han lefver så länge Nora bergslag eger lif och varelse! Och våra barn skola med ej mindre förtjent erkänsla prisa en Bergenskölds mångåriga och oförtrutna nit, samt hans kloka och goda författningar inom denna bergslag, hvaraf vi redan smakat frukten, men hvilken efterkommanderne skola skörda med ymnoghet. Ingalunda kunna vi vänta oss en mindre nåd af vår nu regerande aller- nådigste konung, då han förordnat oss en bergmästare. En konung, hvilken redan såsom kronprins omfattat denna bergslag med synnerlig nåd, och hvilken ännu sprider ljus och värme till alla våra rörelser. Hvad smickrande hopp kunna vi då icke göra oss vid detta vår nådigste konungs vall Hvad glad utsigt för vår handtering! Hvilket stöd för våra rättigheter, och hvilken allvarsanma hand öfver våra skyldigheter! Högädle herr bergmästaren leder i öfrigt sin upprinnelse ifrån en stam