mästarekallet inom Nora och Nerikes bergmästaredöme och hvarom vår utvidgade grufvebrytning, vår jerntilleerkning och våra förbättrade kommunikationer bära kitne, önska att genom en hedersskëänk visa en, ehuru ringa, göärd af vår stora tacksamher. Den enkla gåfva, som nu af sjette distriktets jerntillverkare och grufegare öfverlemnas till vår förre bergmästare herr Carl Öscar Troilius, är en ringa gärd af vår tacksamhet och ett minne från det ställe, der bergmästar Troilii vagga stod. Jag är öfvertygad om, att jag nu går allas Edra önskningar till mötes, då jag föreslår en tacksamhets- och välgångs-skål för vår förre bergmästare, chefen för statens jernvägstrafik, herr generaldirektör Troilius. Generaldirektör Troilii skål.» Härpå svarade herr Troilius, djupt rörd, i hufvudsak följande: »Mina ärade herrar! Jag törs väl säga: Mine käre vänner! I detta ögonblick kan jag icke tolka hvad mitt hjerta känner af högaktning och tacksamhet och varm tillgifvenhet. Nu sammantränga sig för min blick de dyrbaraste minnen från barndomshemmet, genom mannaåldern till den inträdande ålderdomen. Redan vid min börjande verksamhet möttes jag af framstående män, som med faderlig välvilja uppmuntrade arbetet. Få hafva haft lyckan att blifva så emottagna som jag blef det i min fädernebygd. — Det fattas blott fyra år i fulla seklet sedan min far började verka inom detta län, och det är 86 år sedan han tillträdde Knutsberg. Det vardt under honom ett hem för frid och lycka, för arbete och vänskap. Det är ej min förtjenst, om jag senare gjort landet något gagn; det skulle tvärtom läggas en man till last om han ej sd lärt sig blifva till nytta. För min framgång tackar jag dels det föregående, dels det deltagande, hvaraf jag möttes, den vänskap, innerlig, trogen och full af ömsesidig aktning, som städse följt mig. Det nämdes nyss om bergshandteringens behof af frihet. Det var ej svårt att fatta det. Med den kommande friheten gick också arbetet lugnt och fredligt framåt. Men utom friheten måste man äfven hafva lätta, för alla tillgängliga samfärdselmedel. Det ena följde af det andra. Hvarje bergshandteringens vän ville äfven arbeta för samfärdselns förbättrande. När jag började verka härför, möttes jag äfven då af vänskap och uppmuntran af dem som stodo öfver mig. Aldrig har jag dock mottagit dyrbarare gåfva än i dag. De som sett mitt fädernehem förstå mig, då jag af innersta hjerta tackar för den välvilja, som kommit mig till del. Gåfvan blir ej endast ett minne för mig, utan ett arf för mina efterkommande. Då jag nu tackar Eder alla vördsamt och hjertligt, önskar jag att flit, arbete, förnöjsamhet, samdrägt och enighet städse måtte bo i dessa bygder. Da skall välsignelsen ej uteblifva. Hvad som felats af de bortgångna skall slönmas, men vid segern skall man tacka dem, som lagt grunden. Här hafva aldrig saknats män, som fört landets runor med den äran. Jag höjer mitt glas för Nora—Lindes, för Nora bergslags, för sjette bergmästaredistriktets bergverksidkare!» Härefter höjdes lefverop för herr Troilius och blåstes Ulfåsamarschen. Till fru Troilius afläts under middagens gång följande telegram: »De på festmiddagen samlade vännerne till generaldirektör Troilius framföra sin vördnad till fru Troilius. cC. Lindberg.»