94 Vid bålen upplästes af kapten Grill följande af honom till heder gästens ära författade verser: Det var en tid, då det fans kung i Nora, Och medregentens hof just taflan återger. Då gjordes upp, vid tal och skålar, frågor stora. Så sades det den tiden både här och der. Man vände sig till kungens pung i Nora, Ty ännu fans i Nora ingen riktig bank, OÖch på det viset gjorde både små och stora, Fick genast sitt förlag, när kassan blifvit pank. Man då som nu ur jordens innandömen Drog fram den rikedom, som orten redan njöt; Och det var medregenten, som i jernets gömmen Utpekade det bästa, folket se’n det bröt. Det var ett lif i skog, på vägar och på sjöar, Ja öfver allt man mötte stora, långa tåg Af kol och malm och jern, och stora öar Af grufvans guld än här än der man såg. Dock allt för små syns alstren af den möda; För tung och hård var kampen — ortens strid, Man borde mera få och flere armar föda Om kraften ökas och om bättre nyttjas tid. Ty folkets kraft föröddes, tyckte mången, Af gammalt öfvadt sätt att åka bort sin tid. Visst gaf så friskt ett lif material åt sången, Men rus och skrål och gräl det gaf och strid. Den rikedom, som jorden i sig döljer, Kan bringas fram uti mångfaldig mängd Med större forslingskraft, om annan väg man följer Öch om med ångans fart man minskar vägens längd. Von Rosen, Eugène, med mycken strid och möda Just börjat kampen för vårt stora jernvägsnät, Som skulle nya näringar åt landet föda Och gifva riktning åt så många stores fjät. Här fans då en, som anade det bättre Och skådade som siare i framtid hän. Ej längre dessa mödors kraf nu fjättre Vid tömmen och på vägen starke män! Han står här, mannen, som den tanken tänkte, Öch gaf den form i ord, i skrift, i jern.