129 egde tillsätta, blefvo af ständerna egenmäktigt tillsatta, och de upptogo beredvilligt till pröfning ända till 1300 klagomål, anförda af tjenstemän öfver lidna eller förmenta orättvisor i befordringsväg. Det segrande partiet anstälde jemväl svåra förföljelser mot flera underordnade personer, hvilka visat sig tillgifna det motsatta mösspartiet. Å Hjulsjö sockens vägnar frambar Johan Eriksson under nämda riksdag en ansökan att få leverera sitt tiondejern inom bergstingslaget och slippa föra det till Nora stad, men denna ansökan kunde icke bifallas med mindre än att de bruksegare, som behöfde Hjulsjöjern, ville lösa det till lika högt pris som Nora tiondejern gälde på auktionerna, jemlikt den k. resol., som deröfver utfärdades 1747 5/8. Kort efter kon. Fredrik I:s död sammanträdde om hösten 1751 åter en riksdag, som fortgick till inemot det följande årets slut. Vid denna riksdag dref man uppenbart den satsen, att ständernas myndighet vore upphöjd öfver all ansvarighet, och man sökte blott åstadkomma nya inskränkningar i den redan förut mycket kringskurna konungamakten. Riksdagen stannade ock slutligen vid det beslut, att konungens vilja nästan i allt skulle vara underordnad rådets och ständernas. Midt under de oupphörliga partistriderna vidtogs dock på denna riksdag en märklig, samhällsnyttig anordning, genom ått införa den så kallade nya stilen eller tideräkningen, hvilken då redan blifvit införd i de flesta af Europas andra länder, och som från 1753 jemväl tillämpades i Sverige. Vid denna riksdag ingaf Johan Eriksson å bergslagens vägnar en anhållan derom, att de af forna Svea konungar bergsallmogen förunnade förmåner ej allenast måtte stadfästas, utan ock, så vidt möjligt vore, förökas, i anseende till allmogen tryckande svårigheter. Af den häröfver meddelade resolutionen, dat. Stockholm i rådkammaren 1752 27/5, inhemtas att Bergskollegiets utlåtande öfver denna ansökning infordrats, hvaraf K. Mi:t Sförnummit, det de friheter och förmåner, som bergsmännen uti Nora bergslag blifvit förundte, förnämligast deruti bestå, att de och deras arfvingar få orubbade behålla och besitta sina egendomar, så länge de underhålla bergsbruket och till kronan betala sina utskylder; att de äro fria från knektehåll; att de, så väl hemma som i städerna, få sälja eller bortbyta sina tillverkningar till dem, som hafva rättighet att köpa dem; och att de på utsatte torgdagar få i städerna, utan intrång af andra, bandla hvad de behöfva»; hvarefter resolverades: Nu emedan Nora bergsmän jemväl finnas hafva dessa friheter från äldre tider alltid njutit och om deras bibehållande dervid framgent äro medelst flera kongl. resolutioner försäkrade; ty vill ock K. M:t berörda friheter, till dessa bergsmäns så mycket säkrare bandhafvande dervid i framtiden, i nåder hafva konfirmerat och stadfästat: men att nu något derå må tillökas, hvarigenom, efter riksdagsfullmäktigens underd. anhållan, spanmålen med flera erforderliga varor skulle för dem sättas i mindre pris, än de allmänt i handel gå och gälla, eller deras utlagor mer än andra deras vederlikars minskas, dertill kan K. M:t så mycket mindre samtycka som rörelsen emellan undersåtarena derigenom ganska mycket skulle lida, utom flera olägenheter som deraf följa skulle. Hvilket ofvannämde bergslags allmoge härigenom till svar och efterrättelse länder, förblifvandes K. M:t i öfrigt den samma jemte dess riksdagsfullmäktig med K. nåd och ynnest städse bevågen.» Såsom en tidsbild och tillika en erinran om hvad de stundom så 9