133 putationen, hvarigenom hans inflytande inom ståndet väsentligt ökades. Utrustad med jemförelsevis goda kunskaper yttrade han sig vanligen med skoningslös skärpa mot politiska motståndare. Både hans tal och skrifna anföranden röja i hög grad den stridslystne, oförsonlige partimannen. Timander och hans meningsvänner beredde sig ock vid denna riksdag revanche för Timanders uteslutande ur ståndet vid den nästföregående riksdagen. Sekreta utskottet hade, utan att närmare angifva skälen derför, hemställt att några bland riksråden borde afskedas, såsom icke vidare förtjenta af de allsmäktiga ständernas förtroende. Vid afgörandet af denna sak yrkade Lars Torbjörnsson, att riksråden borde dömas icke af sekreta utskottet utan af stånden, samt att utskottet fördenskull borde uppgifva skälen, hvarföre de ansetts hafva förverkat Riksens ständers förtroende; ty, sade han, »också den ringaste tiggare har rätt att höras och få sin sak ransakad, innan han dömes, och rådsherrarne äro dessutom icke utskottets utan ständernas ombud och böra fördenskull dömas af dem, men icke af utskottet». Häruti instämde ståndets förre talman 1 Olof Håkansson och två andra ståndsbröder, men fingo dervid emot sig alla de öfriga, hvilka upptogo invändningarna så illa, att de uteslöto Olof Håkansson och hans tre medhållare ur ståndet för det återstående af riksdagen, emedan dessas motsägelse ansågs innebära en olydnad mot gällande lagar och ett brott mot riksdagsordningen, eller såsom det ock sades vara, ett »förgripligt yttrande mot rikets grundlagar» 2. Talmannen sökte förgäfves att bringa ståndet till ett lindrigare beslut. På detta svaga skäl blef emellertid Olof Håkansson utdrifven ur det stånd, hvars talman och ledande personlighet han under många riksdagar varit, och han nödgades återbetala de riksdagspenningar han i förväg uppburit. »Så högt gingo partiförbittringens vågor», tillägger en af våra förnämste häfdatecknare, »att Bondeståndet sålunda utstötte sin utmärktaste medlem, derför att han hyllat en åsigt, som i alla stånd hade många försvarare 3.» Men så är det ju alltid när partihatet förmår göra sig gällande. De bästa förmågorna drabbas i främsta rummet af detta hat, under det att odågor och medelmåttor vanligen lemnas i fred. Liknande händelser får man upplefva äfven i våra dagar. «lIfrågavarande riksdag blef emellertid Timanders sista. Hans hustru Sara hade aflidit kort före riksdagens början. Det något häftiga, stridsamma lynnet förmildrades småningom af årens tyngd. Efter 40-årig tjenstgöring tog han jemväl afsked som sexman och vid 75 års ålder sålde han sitt hemman Timansgården och inflyttade till Nora stad, till sin ende son, rådmannen och vice borgmästaren Lars Timander, der han framlefde en fridsam ålderdom och i den höga åldern af nära 91 år afled 1799 14/9. SJakob Persson i Gamla Viker, f. 1724, en son till bergsm. Per Jönsson och Anna Olofsdotter derstädes, samt kusin till förenämde Timander, uppräknas bland nämdemännen 1753 1/2 och inkallades i kyrkorådet 1768 /2. Han tjenstgjorde äfven någon tid som sexman i Dalkarlsbergs tings- —— . biå 1 Josef Hansson från Elfsborgs län hade nämligen med betydande röstöfvervigt ifvit vald till Bondeståndets talman vid 1765—66 årens riksdag. Nu för tiden kallas dylikt pohörsamhet emot lag eller laga myndighet», enligt den a nyaste ändringen i strafflagen. 3 Malmström V:; 332. — Jfr Fryæxells berättelser 41: 93. allr,