132 och penningeväsendet, deri han bland annat föreslog en vexelberedning till det ondas afhjelpande. Detta förslag verkade ungefärligen som salt surt öga på det ännu rådande hattpartiet och på dettas tillskyndan beslöt först i Borgarståndet att Nordencrantz’ bok skulle hänvisas till en särskill deputation att granskas och vederläggas, samt att så väl författaren son censor, hvilken tillåtit tryckningen, skulle ställas till ansvar inför sanm deputation. Detta beslut vann — besynnerligt nog — Bondeståndets bifall Af Bondeståndets protokoll 1761 13/5 inhemtas, »att den vanliga oppositionen, Josef Hansson, Jon Bengtsson, Timander m. fl. yrkat omröstning med slutna sedlar enligt riksdagsordningen, men att detta af talmannei (Olof Håkansson) vägrats under påstående, att derom redan var afgjordt; de gingo då sin väg, så att vid omröstning i en förberedande fråga endas 17 röstat mot majoriteten, som räknade 68, hvarefter Borgareståndets beslut bifölls utan omröstning». Sedan frågan äfven blifvit afgjord hos Adel och Presteståndet, dock i en något mildare form, sökte de missnöjde att upprifva Bondeståndets beslut, hvilket under några plenidagar i Juli månal förorsakade ett efterspel, som slutade dermed, att Timander, som ieke iakttog nödig försigtighet i sina yttranden, för missfirmelse mot talmanna och ståndets sekreterare, uteslöts ur ståndet för det återstående af riks dagen 1. Detta missöde, som för öfrigt var en ganska vanlig företeelse unde partitidens riksdagar, hade dock intet inflytande på Timanders förtroen’ inom hembygden, ty han omvaldes för tredje gången till riksdagsman od bevistade sålunda äfven 1765—66 årens riksdag, som medförde hattpartiet undergång, sedan det i 27 år nästan uteslutande varit vid väldet. Staten finanser voro då uti ett nära förtvifladt tillstånd, enär dess årliga utgifte beräknades till öfver 20 millioner daler, men de säkra inkomsterna knap past utgjorde mer än hälften, hvarförutom rikets skuld uppgick till a summa af vid pass 60 millioner daler smt (600 tunnor guld). För att afhjelpa detta missförhållande antogo de nu till väldet komna mössorn såsom grundsats, att statens utgift skulle rätta sig efter inkomsterna, me detta i sig sjelf ganska kloka beslut blef i högsta grad förderlligt genon det brådstörtade och våldsamma sätt, hvarpå det verkstäldes, och hvilka jemväl hade till följd utbrottet af en af de svåraste ekonomiska krisr. som Sverige genomgått. Snart var all kredit försvunnen, all bandel df stannad, och nöden blef gränslös, då otaliga bankrutter hörde till ort ningen för dagen, under det att priset på alla varor och all egendom nel tvingades till mindre än halfva värdet. Tackjernet, som i början af 1761 gälde 45 daler kpmt, såldes vid slutet af året till 19 daler, i Lindes bergsla t. o. m. till 15 daler, och så det ena med det andra; spanmålen var dr och svår att få, penningen saknades, krediten borta, »kort sagdt, den en kunle icke hjelpa den andra», yttrade Bergensköld i ett offentligt tal 20 år senare 3. Den ändrade maktställningen inom riksdagen hade äfven till öli att Timander, som vid de båda föregående riksdagarne fått nöja sig ne en blygsam plats i »bergsdeputationen», vid 1765 års riksdag beredde plats i ej mindre än 3 deputationer: justitie-, bevillnings- och stora d 1 Jfr Malmströms polit. historia V: 83. — Se vidare härom det såsom bilaga ne delade utdraget ur Bondeståndets protokoll angående denna sak. 2 Om Noraskog I: 230.