161 och Tore Andersson på nedre Kårberget, Erik Nilsson på Ristan och Måns olsson i Löda. Det här ofvan meddelade utdraget af restransakningen, som dock endast innefattar en mindre del af alla de rester, hvilka utestodo inom Nora och Lindes dåvarande fögderi, torde emellertid i sm mån lemna en bekräftelse på den, i de mörkaste färger målade, framställning af tillståndet inom landet, som det svenska rådet lemnade till konung Johan i September 1589, och hvari rådsherrarne anhöllo att han måtte låta undersåtarnes nöd gå sig till hjertat: »den vore nu efter 28 års krig stigen till den höjd att riket intet mer förmådde gifva; utom skatten af den tionde penningen i flera år (till fullgörande af Elfsborgs lösen m. m., som till Danmark enligt Stettinska freden måste betalas), hade allmogen nästan årligen måst utgöra först den stora kostgärden, dernäst tre till fyra hjelpgärder om året, och ändå penningar samt stora körslor och dagsverken; det mesta vore påbjudet ej med öfverenskommet råd och betänkande, såsom lag säger, utan af kamererare och köksskrifvare. Under den hårda tiden i tfrenne nästlidna år hade mycket folk, hästar och boskap af hunger omkommit: månget hus hade genom de stränga årliga utskrifningarna mistat tre till fyra söner; lindring i bördorna hade ofta nog blifvit utlofvad, men ej följt; den oskickliga och slösaktiga hofhållning utan ordning och lydnad, de stora byggningar, slott och kyrkor öka den menige mans armod, så att der förr hafver varit åker och äng, der växer nu stor skog, och hvar fordom i många år sutit välbehållna bönder, der löpa de nu med säcken och käppen.» Till alla de missförhållanden, som måste förorsakas af yttre och inre strider och af en hufvudlös och mot en sjelfsvåldig adel vanmäktig regering, sällade sig äfven olyckor som ingen styrelse kunde bjelpa: pesten hemsökte landet flere gånger, senast åren 1588—1590 och då dertill kom hungersnöd — alla åren 1587—1589 var skörden svag eller inträffade rent af missväxt — så kan man ej undra på, att allmogen icke förmådde utgöra sina årliga, drygt tilltagna ütskylder, utan blef restskyldig det ena året efter det andra, och att, öm konungen nödgades fordra någon hjelpskatt, tålamod måste hafvas dermed stundom ett helt år, »förrän de fattiga undersåtarne hade råd till att komma (skatten) ifrån sig». 2 — Under sådana, allt utom gynsamma och lyckliga omständígheter var det, som Ramsbergs församling för 300 år sedan bildades. Dessa missförhållanden vinna ytterligare bekräftelse af den skrifvelse, som konungen 10 Juli 1590 aflät till kronans dåvarande fogde i Nora och Lindes bergslager, Anders Larsson. Deri säges att bergsmännen på indesberg hade haft sitt bud till konungen, för att gifva tillkänna om deras fattigdom och den motgång, som de lidit under de nästförflutna åren, hvarföre de nödgades bönfalla om tillgift och förskoning för några af deras hjelpeutlagor. De anhöllo sålunda till det första att befrias från den stig hjelpekol — de s. k. kopöreskolen —, som hvarje bergsman skulle arligen utgöra. Derpå svarades, »att om sådana kol någorledes kunde umbäras från bruken», skulle bergsmännen derifrån befrias, »men alla de andra kolen skulle de utgöra», d. v. s. de kol, som ingingo i den årliga skatten. Vidare skulle de förskonas från det »hjelpe-timmer» och »hjelpe- —— . GEIJERS Svenska folkets hist. II: 237. Jfr ALIX, Sveriges historia, III: 354. 11