162 näfver», som de nödgats årligen utgöra, änskönt det icke alltid behöfdes »När något kunde behöfvas att bygga hamrarne, hyttorne eller annat med, då skulle dertill påläggas en hjelp, efter som lägenheten kunde tillsäja, men icke årligen» Hvad som resterade af föregående årens hjelper i kol, timmer eller näfver skulle utkräfvas af dem som egde ril dertill, men de som saknade sådan råd skulle lemnas okrafde, på det att de så mycket bättre kunde utgöra sin årliga eller ordinarie skatt. Likasi förbjöds fogden att pålägga hjelpedagsverken oftare än det oundgängligen behöfdes, icke heller fick han taga jern som ersättning för dem, såson hittills hade egt rum, »ty detta är icke deras årliga skatt och pliktigheb». Bergsmännen hade i sin andra besvärspunkt klagat deröfver, att de blifvit ålagde att skaffa »en hop harar och foglar» till det kungliga köker, och att fogden fordrade af dem för hvarje hare eller fogel ett pund (osmunds)jern eller en half mark i penningar. Detta pris syntes dock konungen vara för högt, »efter de icke alltid kunde hafva sådana djur i händerna när de ville», utan derför ålades fogden att icke kräfva mer än ett halft pund jern eller två öre penningar för stycket; men denna ersättning skulle uttagas och levereras till den kungl. köksmästaren Maks Bengtsson, som derför egde att »köpa fogel, harar och annat hvad son behöfdes i vårt kök». Bergsmännen klagade äfven att både adelsmiän, köpmän och andre brukade sina egna tjenare och drängar att skjuta rådjur. harar och foglar så väl i olaga som i laga tid, hvarigenom sådana djvu blefvo mycket förminskade och utödde. Detta oskick florerade hufvutsakligen derför, att någon tillsyn öfver jagten icke egde rum, »hvilket oss ingalunda står till att lida», förklarade konungen. Fogden befaldes fördenskull, vid konungens onåd och straff, att icke tillstädja sådant ofog, och dem han kunde beslå dermed — hvilket konungen ej betviflade at fogden »många finnandes varder, om han något litet håller ögonen öppna» — skulle han låta tillbörligen straffa enligt derom i rikets alla landskap utgångna mandat, eller ock ville konungen låta straffa fogden så, »son den der våra påbud och befallningsbref intet aktade». Bergsmännen klagade till det tredje deröfver att adel, köpmän, köpmansdrängar och köpsvenner, äfvensom andra, »de der bo ute på Runbnlandet», köpte undan dem tackjernet, hvarigenom bergsmanshamrarm försattes, så att de kommo »till akters» med sin tillverkning och kronas rättighet förminskades. »Så skall du veta», förmanas fogden, »att ti ingalunda vela tillstädja att någon, hvem det helst vara kan, skall härefter blifva tillstadt och efterlåtet att köpa eller till sig snike något takjern, förr än bergsmännen hafva utsmidt detta till osmunds- eller stångjern att dermed först göra våra utskylder ifrån sig och sedan af det åndn tillhandla sig hvad de vilja och behöfva.» Härutinnan skulle fogden, sol framför andra var betrodd till befallningsman i bergslagen, hafva et flitigt inseende och han förtjenade ingen tack derför att han tillåti sådan handel. Bergsmännen klagade till det fjerde »öfver mycket olaga köp odh många landsstrykare, som äro menige bergslagen till mycken tvång 0e skada». I detta afseende borde fogden väl ihågkomma att dylikt ofli tillförene varit nog hårdeligen förbjudet; och efter han sådant härt intet hade aktat, ville konungen än mera hafva erinrat, att han, utom silt eget, jemväl borde akta konungens gagn så, att bergsmännens frihet o