173 Didrik Hindersson under 8 dygn 30 skepp. Velam Sepenfelt..... » 5 » 20 » Mats Nilsson.......... » 5 » 20 » Herrhammars-Nils ............... » 1/2 » 6 » Erik Skomare i Pipareboda .... » 11/2 » 6 » Erik Andersson i Torrbråten . » 11/2 » 6 » Summa under 35 1/2 dygn 138 skepp. Kort derefter bygdes en ny masugn af den här ofvan nämde bergsmannen Mats Nilsson vid nuvarande Ramsbergs bruk, och i den äldsta bergmästarerelationen, af bergmästaren Sten Andersson aflemnad i Bergsamtet 5 Februari 1638, uppräknas följande 8 masugnar i Ramsbergs socken: Ranshytte gamla, Mats Nilssons nya, Resta, Löa 2, Flögfors, samt Kårbergs öfre och nedre hyttor, hvilkas årliga tillverkning i medeltal vexlade mellan 150 och 200 skeppund för hvarje masugn. I fråga om stångjernssmidet saknas andra uppgifter än de, som angå huruvida hamrarne varit begagnade eller icke. Genom den skattläggning af dessa, som skedde 1636, kan man dock erhålla ett ungefärligt begrepp om smidets storlek och omfattning, emedan den då ålagda hammarskatten synes ha motsvarat 11/2 à 2 procent af det årliga smidesbeloppet. För öfrigt kunna de från skilda källor hemtade notiserna om Ramsbergs-hamrarne sammanfattas sålunda: Gamla eller Ramshytte presthammar (Ramshytte bruk), som är den äldsta, var alltifrån dess första byggande i oafbruten verksamhet; den brukades af kyrkoherden och någre bergsmän, egde öfverflödig skog, god ström; »kunde gå mestedels år och dag, ändock masugnen stod i samma dam», men fordrade »litet vatten, alldenstund det gick med öfverfall»; skattlagd till 4 skepp. stångjern i hammarskatt. Den gamla öfre eller Hindriks hammar, senare kallad Markus Hinderssons (Vrethammar), hade äfven varit i oafbruten verksamhet från första anläggningen; den egde likaledes öfverflödig skog, god ström och »kunde gå år och dag»; brukades »af bergsmän och en gammal hammarsmed» (Velam Sepenfelt); skattlagd till 4 skeppund. Grindhammarens öde är förut omtaladt. I dess ställe och möjligen på samma plats uppfördes 1636 af Didrik Hindersson en ny hammar, som äfven kallades öfre, men vanligast Didriks eller Dijrks hämmar. Såsom berättigad till frihetsår blef den först under 1640-talet skattlagd. Gliehammaren »tog vattnet bort anno 1581 och hade sedan legat öde». Den återuppbygdes i början af 1600-talet af förut nämde Mats Nilsson och öfvergick 1637 till dennes son Jonas Matsson. Äfven denna hammar kunde »niest gå år och dag, oansedt samma bergsman egde både masugn och hammar 7 en dam; skog dertill öfverflödigt». Den skattlades 1636 till endast 2 skeppund hammarskatt af den anledning att egaren icke förmådde »tillverka mera (tack)jern än han på 2 månaders tid kunde utsmida» och det var förbjudet att bruka hälftensmide (s. k. hälftejern), d. v. s. att utsmida andras fackjern med egna kol . Resta hammar, senare kallad Kifnäbbshammaren, var i temligen 1 Denna hammar, nuvarande Ramsbergs bruk, öfvergick några år senare till en 2 i Linde Jonas Gustafsson, hvilken åter 1651 sålde densamma med tillhörande han till en »förnämlig» köpman i Stockholm, Petter Klausson, ifrån hvilken bruket