172 upp på hässjor att torkas, om hvilken man ingen räkning kan göra, utan allmogen utlofvar på ära och redlighet att göra allenast hvar tionde span rätt och redeligen, att de vilja svära detta med sin trygga ed» o. s. v. Kyrkoherden Magnus Hieronimi yttrar i sin skrifvelse, dat. Noraskoga 1628 29/1, att bergsmännen »icke kunna komma till att hålla sådan orldning med deras tionde som det sker på landsbygden; ty det är minsta delen af bergsmännerna som så på åker, och eljest binda de små band, somliga hässja upp säden i skogen; kunna ock icke komma säden hem till byn om hösten; derföre är dem intet godt att ingöra deras tionde till Thomasmesse efter lagen; utan de beplikta sig vilja göra sin tionde, så att de kunna tryggeligen hålla med sin ed att det skall vara rätt»1. — Från andra landsdelar berättas, att dylik edgång stundom skedde på det sätt, att tiondegifvaren lade »händerna på kyrkoväggen» till bekräftelse att han redligen utgjorde sin tionde. Det är möjligt, att samma metod begagnats äfven i våra bygder, ehuru derom ingenting är med visshet kändt. Hvad som deremot är säkert, det är, att längre fram i tiden måste alla af presten eller församlingen utsedda »sädesräknare» vid domstol aflägga ed, att fullgöra sitt anförtrodda värf »efter bästa förstånd och samvete». Det är föga sannolikt att man numera skulle önska tillbaka dylika representanter af den s. k. gamla, goda tiden, huru tillgifven man än må vara vår tids — tullbeskattningsideer. Beträffande bergshandteringen inom dessa bygder tör 300 år sedan, torde föga vara att tillägga till de anteckningar, som förekomma derom på annat ställe och till hvilka således hänvisas2. Särskildt torde böra märkas den skildring om sättet för brytningen i Blanka grufva i Ramsbergs socken år 1590, som deri finnes intagen. Från och med införandet af tackjernstionden år 1608, erhålles mera fullständiga underrättelser både om tackjernstillverkning och stångjernssmide; och ehuru, strängt taget, ett närmare relaterande af en del detaljer från en mera framskriden lidpunkt egentligen icke borde tillhöra dessa anteckningar, må dock några få uppgifter meddelas. Den långsamhet hvarmed näringarnes utveckling under detta tidsskede fortgick, torde ock sannolikt föranleda en mycket ringa skiljaktighet mellan början och slutet af en tidsperiod, omfattande exempelvis de 50 åren 1689—1638. Sålunda finner man att tackjernstillverkningen vid Ramshyttan år 1608 beräknats till 124 skeppund, vid Resta till 156 skeppund och i Löa båda hyttor till 510 skeppund. År 1609 utgjorde tillverkningen vid Ramshyttan 130 och vid Resta 16 skeppund. För att icke trötta med många siffror må ytterligare endast anföras att vid Ramshyttan tillverkades 1612 omkring 140 skepp., men 1613 endast 70 skepp., år 1614 var tillverkningen åter uppe i omkring 115 skepp., och 1616 uppgick den till 150 skepp. För 1618 är Ramshytte blåsning redovisad sålunda: Henning Ambrosiisson .. . under 6 dygn 23 skepp. Markus Hindersson . » 7 »27 » 1 Man behagade ock jemföra huru kyrkoherden Olof Hansson i Karlskoga skref i samma ämne år 1608; se Noraskog III: 189, 213. 2 pOm Noraskog» II: 323—333.