205 grufvan ansågs då vara »för bergslagen alldeles ofruktsam»; utskrifningsfriheten för Vintrosa och Tysslinge socknar hade under de nästföregående krigsåren (från 1676) upphört och dermed jemväl allmogens skyldighet att utgöra ved och dagsverken. Väl hade Kristian Geisler, som 1678 »tillades direktionen öfver hela Garphyttan», i en ansökan till Bergskollegiet förklarat sig hugad att, »på ett annat ställe, der goda tecken sig visa, upptaga och belägga detta silfverstreck med arbete», men denna afsigt fullföljdes icke, likasom ett försök å samma silfverstreck, hvarå bergmästaren Christiernin 1730 meddelat mutsedel, »icke ens lärer hunnit till någon början». n. vid 1661 års bergsting omtalade stora rikedomarne i Garphytteklint inskränkte sig således, i det hela taget, till en obetydlighet; och nu för tiden uppräknas bland bygdens fornminnen »en för länge sedan öfvergifven silfvergrufva nära Hjulåsen, samt en annan grufva något norr om Garphyttan, i orten allmänt kallad för Guldhålet», med tillägg att »bägge dessa grufvor hafva varit arbetade medelst eld, innan krutet ännu uppfunnits»1. Så långt tillbaka i tiden, som före krutets uppfinnande, kan man dock icke förlägga det gjorda grufarbetet; men om man erinrar sig, att först på 1720-talet krutet begynte användas vid grufbrytning, kan man ock förstå, att de under 1600-talet arbetade silfvergrufvorna bära spår af tillmakning »medelst eld». — Ho kan för öfrigt säga, innan man med nutidens utvecklade insigter och förmåga företagit en närmare undersökning af bergets innandömen, hvad som derstädes kan gömmas? Måhända skall man ännu en gång få höra talas om — »rikedomar i Garphbytteklint». Den vidsträckta och storartade utsigt man eger från Garphytteklint är förut omtalad. I »historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige», 3:dje bandet (tryckt 1862) lemnas deröfver en närmare redogörelse, som utg. tillåter sig meddela, så mycket hellre, som den icke finnes omtalad i ett enda af de rörande Örebro län under de senare 20 åren utgifna arbeten. Den som har tid och lust må sjelf på ort och ställe kontrollera riktigheten af nämda redogörelse, hvars lydelse är följande: »Ervalla kyrka, längst till venster, nordost från klinten; Kils dito, tydligt och på nära håll; Axbergs dito, otydligt, i en skogsdunge; Dylta bruk, tydligt med tub; Kåfö herrgård, öfver Ekers-skogen; Ekers kyrka, inuti skogen, bortom sjön Tysslingen, synes ej alltid väl; Hofsta dito; Glanshammars dito, hitom skogen Käglan, tydligt; Rinkaby dito, närmare Hjelmaren; Myrö herrgård, inu närmare Hjelmaren; Lillkyrka kyrka, otydligt, rakt öfver Myrö herrgård; sjön Hjelmaren; Örebro stad; sjön Tysslingen; Äkerby herrgård; Källtorp, mer till höger om Tysslingen än förenämda; Gräfve kyrka; Karlslund; Nasta herrgård, långt till höger från Karlslund; ännu mer till höger ligger Hyddan, ett landtställe; Hjelmarsbergs herrgård, vid Hjelmaren; Almby kyrka, något till höger; Tysslinge dito; Mellösa dito; Norbyås dito, något till höger om Mellösa, ej alltid synlig; Göksholm, öfver skogen bortom Norbyås kyrka, eill höger om Mellösa; Sickelsjö herrgård, strax till höger från Göksholm; Lünnäs kyrka, halfva tornet synes endast; Askers dito, utan torn, synes tydligt till höger, något närmare Lännäs; Sköllersta dito, vester om Äsker, synes blott med Tub; sjön Qvismaren, omgifven af den stora slätten i Öster-Nerike; ———— 1 WESTERLINGS kalender, sid. 328.