204 verket i stånd. Öfvannämda »participanter» eller bolagsmän erhöllo sålunda verket under egen förvaltning med åtföljande inventarier, samt lika rättigheter och förmåner som då kronan innehade detsamma. Till företagets ytterligare främjande erhöll äfven det nya bolaget 15/11 s. år Bergskollegiets rekommendationsbref till K. M:t, att bekomma Rosta hemman i Engho socken under bergsfrälsefrihet 1; men oaktadt alla dessa fördelar underläto bolagsintressenterne helt och hållet att drifva verket. Det låg fortfarande nere intilldess förutnämde Peter Bohm, med en ny bolagsman Johan Funck, förskaffade sig nya privilegier och förmåner, i så måtto, att Bergskollegiet i skrifvelse 1660 15/7 uppdrog åt landshöfdingen Abraham Leijonhufvud i Örebro, att föranstalta om en skogsdelning till silfververkets behof, samt i andra skrifvelser, alla under samma år: 6 Juni till nyssbemälde landshöfding, 8 December till Krigskollegiet och 14 December till regeringen, hemstälde om Vintrosa och Tysslinge socknars befrielse från utskrifningsbördan mot skyldighet »att försörja detta bruk med statrumsved och dagsverken». I sistnämda skrifvelse föreslog kollegiet derjemte, att intressenterne måtte tillåtas få efter kronovärdering inlösa den förut till hofstaten anslagna, af Örebro qvarn fallande arrendespannål, till understöd vid bruksfolkets underhållande. Sistberörda hemställan lemnades emellertid utan afseende, men deremot bifölls den föreslagna utskrifningsfriheten för Vintrosa och Tysslinge socknar, mot vederlag af stafrumsved och dagsverken. Genom alla dessa, sålunda vidtagna åtgärder, synes silfververket småningom åter ha kommit i gång. Dertill torde jemväl i någon mån ha bidragit landshöfdingens personliga ingripande, hvarom ett gruftingsprotokoll från samma tid innehåller: »Anno 1661 den 18 Juni hölls ordinarie grufveting med allmogen af Lekebergslagen uti Latorp; närvarandes landshöfdingen välborne herr Abraham Gustafsson Leijonhufvud, bergmästaren välbetrodde Sten Andersson med bergsnämd. Samma dag bekände Nils Engelbrektsson i Mårtenstorp sig hafva brutit med sina föräldrar på Garphytteklint, efter stora rikedomar; Kristofer i Sutareboda gaf god förhoppning derom; Nämden sade (sig) bafva hört af de gamla, att Garphytteklint är så rik som hela Vester-Nerike. Dito proponerade hans nåde, välborne herr landshöfdingen, att bergsmännerna skola göra ett prof derpå, och lofvade der på hvar sitt dagsverke att försöka om Garphytteklints rikedom. Herren försäkrade att förfordra ved der till.» För sistnämda ändamål anvisades den senare s. k. Silfvergrufveskogen, »belägen på Garphytte egor litet vestan för Hjulåsen», om hvilken skogstrakt det för 1060 år sedan hette, att den var »upplåten till nyttjande åt närgränsande bergsmän, emot rekognition till kronan, och mest alldeles uthuggen»2. — Det återupptagna silfververket drefs sedermera till omkring 1680, då arbetet dermed synes ha upphört. Den sist bearbetade 1I denna rekommendationsskrifvelse yttras, att, »bland andra desperate bruk», kollegiet »varit förorsakadt att öfvertala desse gode män, Peter Bohm, Simon Funek och Hans Meinich att antaga Garphytte silfverbruk», hvaraf man torde kunna finna, att kronan icke haft anledning att rosa den verksamhet, som å verket förut blifvit nedlagd. 2 J. A. FAHLROOTH, historisk beskrifning öfver Garphytte jern- och alunverk, tryckt i Upsala 1786, hvilken beskrifning i vissa delar här ofvan blifvit följd.