208 För jernverksrörelsen i vårt land är den perioden förfluten, som skulle kunna jemföras med menniskans i vaggan. Fostrad af en kraftfull och förståndig amma, om jag så skulle våga kalla rikets fordna bergsamt, har den numera ingått på utvecklingens bana; och, ehuru utgörande blott ett subjekt, framställer den sig dock i sina trenne afdelningar: grufverörelse, tackjernstillverkning och stångjernssmide, såsom trenne bröder af olika åldrar. Stångjernssmidet, redan man i staten, känner väl bristerne af sin bildning och osäkerheten af sin ställning, men sauverar apparanserne och söker försvara sin plats, tappert stridande mot alla uppoffringar, alltid beredd att med siffra bevisa huru mycket vinsten är under hvad den borde vara och skyldrande med ett palladium, ej olikt ett par kasserade ryttarebyxor 1. Tackjernstillverkningen, nyss myndig och ändock i de riktiga slyngelåren, sjelfförtroendet personifieradt, skriker högt öfver alla band och all ordning, såsom våld på medborgerliga friheten och eganderätten, och tror att familjens ärfda rikedom aldrig kan taga slut. Vid sidan af dessa vandrar, ännu i sin oskyldiga ålder, grufverörelsen, med hvars arfstillgångar de äldre syskonen sköta sina spekulationer. Ännu lyssnande till ledarens röst, känner den sin egen oförmåga och begär ej bättre än att erhålla råd och föreskrifter. Måtte dess lott i boet, under dess utbildningstid, ej förstöras och må den riksdagen ännu vara långt borta, då den maskerade patriotismen, äfven i denne broderns namn, skall utropa för våld, hvad som är ordning. Förhållandet af årets grufvehushållning upplyses af hosföljande fullständiga geschworner-relation, vid hvilken jag ej har annat att tillägga, än den önskan, att jurisdiktionen länge måtte få behålla en geschworner, som på elfva år tillvägabragt en omtanka och en ordning hos jernmalmsgrufveegarne, af hvilken man förgäfves söker några spår i den förflutna tidens annaler.» — — — -— Denna relation är daterad »Vesterås den 31 December 1828» och undertecknad af bergmästaren Abraham Hülphers. Son till den berömde topografiske författaren, direktör Abraham Abrahamsson Hülphers (1734—1797), var han född 1777 25/8, blef auskultant i Bergskollegiet 1797 19/6, vice notarie derstädes 1801 23/2, ordinarie notarie 1803 14/12; utnämdes till bergmästare 1807 13/10 i Skäne och Kronobergs bergmästaredöme, hvarifrån Hülphers, genom tjenstebyte med bergsrådet Sandels, 1810 5/3 blef bergmästare i Öster- öch Vesterbergslagen, der han utöfvade en nitisk och pligttrogen verksamhet till sin död 1839 26/12. Den geschworner, som erhöll förestående ampla vitsord för sin då elfvaåriga verksamhet inom sistnämda bergmästaredöme, var H. P. Eggertz, som under 1820-talet verkstälde den undersökning af Dalkarlsbergs grufvor, hvilken sedermera föranledde de särskilda grufvornas sammanlåggning till ett enda bolag år 1825, och hvarom en kort redogörelse på annat ställe blifvit lemnad 3. 1 Detta uttryck, som är en reminiscens från den bekanta historien om ett par dylika byxor, hvilka på 1820-talet upprörde — äfven de grefliga — rusthållarnes sinnen, synnerligast inom Nerike, åsyftar den i vanliga stångjernsmärken förekommande smides-tången. 2? Ang. denne Hülphers se Noraskog III: 299 o. följ. l 3 Noraskog III: 385. — o—