Riksdagsmän från Noraskogs härad. (Forts. från sidd. 107—135 här ofvan.) Per Persson i Vassland, f. 1737 26/2, en son till bergssexmannen Per Ölsson och Kerstin Persdotter derstädes; blef sexman under 1760-talet och hade tidigt gjort sig känd som en driftig och verksam man, då han redan i Maj 1771 vid första valet i Nora bergslag skulle ha blifvit riksdagsombud, derest icke valförrättaren genom oriktig röstberäkning förklarat den för honom och hans parti mera behaglige nämdemannen Jakob Persson såsom vald. Emellertid infunno sig båda vid Bondeståndets första sammankomst 13/6 s. å. Af det ofullständiga protokollet synes framgå, att Jakob Persson, såsom försedd med valförrättarens fullmakt, till en början fått deltaga i förhandlingarna, ehuru hans val kort derefter blef underkändt, hvarefter nytt val förrättades i Öktober, då Per Persson erböll afgjord röstöfvervigt. Han reste skyndsamt till riksdagen och af Bondeståndets protokoll 2/11 1771 inhemtas, att »i anledning af inlemnad riksdagsmansfullmakt, dat. Nora d. 22 sistl. Öktober, intogs uti ståndet Per Persson ifrån Vestmanland till fullmäktig för Nora bergslags härad». Under denna riksdag nådde det, under nästan hela partitidehvarfvet rådande, skamliga missbruket med mutor och bestickningar sin höjd. Otroliga summor kostades redan på riksdagsmannavalen och så fortgick det sedan under hela riksdagens lopp. För öfrigt utgjorde icke penningar det enda bestickningsmedlet, utan äfven medgifvandet af personliga fördelar, löften om tjenster, rättegångars vinnande och dylikt användes för samma ändamål. Rättvisa, embeten, statens vigtigaste angelägenheter uppoffrades för partiafsigters genomdrifvande och 1i de flesta fall såldes besluten åt den mestbjudande. Mössorna hade skaffat sig öfvervigt i de ofrälse stånden, hvilka voro förbittrade öfver rådets partiskhet för adeln vid befordringar och häftiga partistrider förestodo således. Förgäfves åvägabragte den på tronen nyss uppstigne kon. Gustaf III ett slags försoning mellan mössornas och hattarnes ledare, förgäfves använde han sin personliga tjusningskraft och uppmanade ständerna i vältaliga ordalag till endrägt — partihatet och splitet blefvo värre än någonsin. Först tvistade adeln och de- ofrälse stånden i många månader med mycken bitterhet om konungaörsäkran och de adliga privilegierna; den förra underskref konungen utan att ens läsa den, hvarpå han blef krönt i Maj 1772. Redan förut hade mössorna fått öfverhand i alla stånden och genomdrifvit att samtliga af hattpartiet blefvo afskedade, hvarefter en ny rådkammare pildades, uteslutande sammansatt af mösspartiets medlemmar. Partiyran tilltog derefter allt mer: de gamla partierna började upplösas och falla sönder, de ofrälse stånden spelade herrar, dock utan att sinsemellan kunna 14