217 talmannen tillstyrkte dess afgörande omedelbarligen. Per Persson erhöll derefter ordet: »Han bad på det ömmaste, att Sekreta utskottets extr. prot. om kontraktet med Falk måtte till slutligt afgörande nu blifva företaget, helst nöden uti en del landsorter är så stor, att den icke kan beskrifvas, och minsta utdrägt förorsakar således ej mindre än förlust af menniskors lif, om de längre förgäfves skola ropa och söka efter bröd; och som hvarken K. M:t och kronan eller Falk tyckes kunna på något sätt bestyra om spanmåls införskaffande, så länge saken hålles i den ovissa ställning den nu är, så påstod han, att i händelse den i dag ej skulle blifva afgjord, det då ofelbart måtte ske till nästa lenum». » Häri instämde Peter Hultman, Olof Larsson m. fl. från Örebro län. Saken uppsköts till följande dag, 7 Maj, då Per Persson från Nerike utlät sig, att för egen och sina kommittenters del, som till en stor del äro i ett fattigt tillstånd, och derjemte nödsakade att köpa nästan allt hvad till lifvets bergning fordras, kan han väl icke annat än bekymras deröfver, att regeringen varit nödsakad gå in uti ett så drygt spanmålskontrakt; men då hungersnöd trycker landet, då missväxt in- och utrikes existerat, då berättelser inlöpa att medborgare dött af svält, då vissa stater och krigande makter liksom täflat med hvarannan att kunna slå under sig spanmålsförråderna på utrikes orter; då grosshandelssocieteten härstädes inför k. Kommerskollegio yttrat, att spanmålen vid öppet vatten skulle här vid bron kosta öfver 84 daler kpmt tunnan; då den, efter landshöfding Segebadens berättelse, skulle kosta i Pomern 72 daler d:o; då K. M:t och äfven detta ståndet blef som tidast öfverhopadt af egne medbröders klagan och ansökningar om spanmålsunderstöd; då Sekreta utskottet, i anledning af Bondeståndets utgångna extractum protocolli, i underdånighet tillstyrkte Hans Maj:t att vidtagaall möjlig och snar anstalt till spanmåls anskaffande, regeringen äfven måste vidtaga den nödfallsanstalt, att på sista föret med kronoskjuts förskaffa flere 100:de tunnor säd till de beträngdas undsättning i Dalarne; då och i en sådan ställning var, efter Per Perssons tanka, full anledning att sluta nu i frågakomne kontrakt. Han lemnade derhän om den föregifna dyrheten utrikes och nöden inrikes är verklig, men beklagade att den senare, åtminstone i dess hemort, vore sådan. Att häfva ett med vederbörande embetsmän slutet kontrakt, hölt han väl för allmänna säkerheten skull helt betänkligit; men som Falk sjelf begärt blifva derifrån entledigad, med vilkor af skadeslöshet och att, efter räkningar och korrespondans, dem han vill beediga, få öfverlemna till kronan den spanmål, han på utrikes orter kan hafva liggande; så väcktes deraf hos Per Persson en ny oro och villrådighet, ty han befarade, att om spanmålen skulle igenom kronans embetsmäns försorg införskaffas, torde det draga nog längt på tiden och kronan slutligen stanna i mera lidande. Lika verkan trodde 1a att sakens längre uppehåll kunde hafva med sig: han påstod allt derföre ess slutliga afgörande, och ville ej förmoda det dess egna medbröder, som sjelfva klagat öfver landets trångmål, skulle dervid vilja lägga hinder i vägen; Ä om så hände, ville han vara utan skuld, om obehagliga påföljder deraf a kunde. Och om rågen skulle af kronan lemnas åt nödlidande undersåaro för 11 à 12 plåtar tunnan, så förmentes derigenom ingenting skulle föroras, i anseende dertill att en del spanmål skall blifvit inköpt till nog dräge- lgit pris, men don nödlidesde qde hn mycket blifva understödd och lättad 1genom krediten.»