218 Protokollet innehåller vidare, att »många yrkade än ytterligare att saken måtte hvila; men på de af Per Persson anförda skäl begärde Olof Larsson m. fl. från Nerike och Vermland, att saken nu måtte företagas och fillika med Per Persson begärde proposition». Saken uppsköts dock tillsvidare. Den förekom åter 9 Maj, då Ölof Larsson m. fl. talade för, men Jon Bengtsson och andra emot. Något afgörande kom icke heller nu till stånd. I plenum 11 Maj begärde Olof Larsson ånyo spanmålskontraktets behandling, men utan annan påföljd än att detsamma fortfarande skulle hvila. Följande dag, sedan Borgarståndet genom en deputation begärt frågans snara afgörande, företogs den till slutlig behandling, då Per Persson, »i anseende dertill, att en del ledamöter sökte sådant bestrida», yttrade sig sålunda: »Att om han kunde finna, eller derom öfvertygades, att allmänheten genom tidens utdrägt något vunne, skulle han gerna vara derför, äfvensom han önskade, att R. St. på något sätt kunde komma ifrån det dryga kontraktet; men för sin del kunde han ej annat finna, än att genom utdrägten mera förloras än vinnes, i den ställning saken är; ty sedan kontraktet nu andra gången af 2:ne stånd ovilkorligen och af det tredje vilkorligen blifvit faststäldt och antaget, så befarade han, att, ehvad beslut Bondeståndet ock stannade uti, kontraktet dock står fast. Skulle åter saken uppskjutas till riksdagens slut, sker, som han hört nämnas, likväl expedition; men spanmålen blir emellertid liggandes för kronans räkning, henne till last, den nödlidande blir utan bjelp, och den öfriga inkommande spanmålen stiger så mycket mer i priset, som tillgången derigenom minskas. Om deremot kontraktet fastställes, kan kronan någorlunda blifva skadeslös, den nödlidande räddad innan hjelpen blir för sen, och mindre dyrkan ske på den öfriga spanmålen. Han fortfor vidare, att ban befarade detsamma, som han af några medbröder i ståndet hört, nämligen att ryktet om ett så oneröst kontrakts fastställande skulle väcka missnöje i landet; men fant tillika, att fruktan derföre borde icke verka angelägne sakers uppskof den ena plenidagen efter den andra. Hvar ledamot hade ju rätt att säga sina tankar till protokollet, och sedan genom utdrag deraf göra dem sina kommittenter kunnoge. Han tyckte, att det passade minst detta stånd, att draga ut tiden, emedan det var deras medbröder, som lida nöd och sucka efter hjelp. och påstod allt derföre att saken för dess betydlighet och angelägenhet i dag måtte afgöras.» Öfverläggningen härom blef nu ganska liflig och sedan, om en stud. Per Jeppsson från Skåne yrkat, »att den uppkastade frågan om hvad qyantum spanmål hvar ort tarfvar, och dess specifika uppgifvande skulle först afgöras, innan hufvudmålet vidröres», förmenade »Per Persson från Nerike, att denna uppkomna nya fråga icke rätteligen hörde till saken eller den uppehålla kunde; försäkrandes derjemte, att han och dess länskamrater ej mera varit orsaken till kontraktet än någon annan; protokollerna få vittna om icke rätt så ömma klagorop hörts från andra orter, som ifrån Vermland. Men om det blir en nödvändighet, att hvar och en skal låta anteckna huru stort qvantum han till sin ort behöfver, innan hufvudmålet företages; så hölt Per Persson före, det Sekreta utskottets underd. bref till K. M:t om priset bör först fastställas: ty obilligt vore om Vermland och bergslagen skulle betala 81 daler kpmt och andra rikets inbyggare efter markegång eller omkring 60 daler. Hvad annars qvantiteten vidkom, så trodde han att Nerike och Vermland skulle ensamt behöfva 20,000 tunnor.»