219 Olof Larsson från Lekebergslagen, som flera gånger yrkat frågans afgörande och med hvilken Peter Hultman instämt, anmälde slutligen, »att Sedan han varit ute och rådgjort med sitt läns höfdinge», friherre Johan Abraham Hamilton, »samt öfverlagt med sina vänner och medbröder, så är öfverenskommet, att för ståndet skulle förklaras, det Nerike och Vermland med tillhörande bergslager vill för sig behålla det spanmålspartiet af 20,000 tunnor, hvarom med grosshandlaren Falk kontraheradt blifvit». Men nu fordrade motsidans talare borgen för ett sådant öfvertagande. »Per Persson från Nerike tillika med Brynte Halvarsson yttrade hvar för sig, att de med sina länskamrater icke kunna deruti ingå, att en för alla och alla för en ansvara för denna ansenliga spanmålsposten och hålla kronan skadeslös, men för så mycket ville de ansvara, som deras kommittenter igenom K. M:ts nådiga försorg kunna blifva understödda med, och det till sådant pris som spanmål till andra orter kan blifva aflemnad. Större förmåner än andra orter begära de icke, men till lika tro de sig vara berättigade.» Det renskrifna protokollet för denna dag företer här en lucka. Vid justering i ståndet 20 Maj anmärkte »Per Persson från Nerike, att som han vid propositionens justerande i denna sak ej var närvarande, och deruti omröres kronans skadeslösbållande efter hvad kontraktet innehåller; så fant han sig föranlåten att iterera det förbehåll som han och Brynte Halvarsson om spanmålspriset sista plenum gjorde och förut i protokollet upptaget finnes». Bondeståndet gaf emellertid icke ett rent bifall till kontraktets godkännande. Det förenade sig, vid frågans afgörande 12 Maj, med Borgarståndet, som väl velat, att den betingade spanmålen skulle mottagas, men ieke till det betingade priset utan mot ersättning af säljarens kostnad och ett visst arvode för hans besvär. Bondeståndet fogade härtill ännu ett vilkor, som då det endast af ett stånd yrkades, ingenting annat förmådde än att visa detta stånds sinnelag — det vilkoret nämligen, att riksdagsmännen från Nerike och Vermland skulle mottaga de 20,000 tunnorna och derför hålla kronan skadeslös. Ännu i sista stund sökte bönderna hindra kontraktets verkställande, dä deras ledamöter i Expeditionsdeputationen 20 Maj ville vägra utfärdande af någon R. St:s skrifvelse härom, förebärande att saken förfallit, då två stånd stannat mot två; men de andra ståndens ledamöter förenade sig i den åsigt, att ett af K. M:t gilladt kontrakt ej kunde upphäfvas, så vida icke tre stånd derom blifvit ense, samt att för öfrigt skiljaktigheten emellan ståndens beslut i detta ärende icke rört hufvudsaken utan endast sättet. Sålunda blef omsider det omtvistade spanmålsköpet stadfästadt 1. De tvister, till hvilka nöden, ökad genom ny missväxt 1772, och de ärder, som till dess afvärjande borde vidtagas, hade gifvit upphof, fortgmgo under de sista veckorna af ständernas välde nästan med växande bitterhet. Sedan tullfriheten för införd spanmål, genom Presteståndets uraktlåtenhet att derom yttra sig, redan hade upphört, fann detta stånd ändtligen (17 Juni) för godt att utlåta sig om Bondeståndets begäran, att denna frihet skulle förlängas: Presteståndet förklarade, att en sådan förangning skulle vara ändamålslös, emedan tillräckliga förråd af säd redan hade blifvit införda i landet; det gälde numera endast att forsla dessa från : 1 Malmström, VI: 377.