225 ligheten inrättas, belst inskränkning till vissa månader skulle utsätta allmogen för svåra besök af fiskaler och uppsyningsmän, samt flerehanda besvär, eftersom i sådant fall redskapen, så snart den tillåtna tiden upphörde, nödvändigt måste förseglas. Denna rättighet trodde han ej eller utan bevillning kunna erhållas, och den hölle han före icke lämpligen kunna inrättas efter hemmantalen, utan med mera lätthet kunna utgå efter de å hvarje hemman mantalsskrifne personers antal. I öfrigt och i den ställning och allmänna fattigdom landet nu är, och då allmogens redbaraste egendom på många ställen redan genom pantning för skuld bortgått, då trenne missväxtår tryckt landet och vi synes hotas med det fjerde, hemstälde han till ståndets ompröfvande, om icke på det underbalansen i handeln genom spannemåls införskrifvande till bränvinsbränning icke måtte blifva allt för stor och rikets redbaraste penningestock derföre bortgå, anledning vore, att jemte underdånig anhållan om en fri husbehofsbränning framdeles, när en rikare skörd och derigenom samlad större förmåga det tillåta, tillika underdånigst bönfalla, det all bränvinsbränning emellertid måtte förbjudas och upphöra; tviflandes han icke det hans K. M:t vid betraktande af ståndets omsorg icke allenast om närvarande utan ock om framtida väl, skulle dess begäran i nåder bevilja, samt att de öfrige medstånden, när de sågo Bondeståndet ur sådane skäl för sig inskränka snart sagdt deras enda öfverflödsvara, äfven ville vara betänkte att taga mått och steg emot den yppighet som hos dem sig innästlat.» Angående allmänna bevillningens utgörande för längre eller kortare tid tyckte väl Per Persson att densamma, »i jemlikhet med 1772 års riksdagsbeslut kunnat utsättas till sex år, ty i fall efter fyra års förlopp den ej kan umbäras, blifver riksdag oundviklig, och täta riksdagar äro alltid kostsamma; men sedan Ridd. och adeln tagit sitt beslut 1, kunde efter hans tanka ståndet ej på minsta sätt gå derifrån, hvarken i anseende till tiden eller den ena procentens afdragande årligen, fastän uträkningen deraf blir mera besvärlig än lönande». Ett af konungen under denna riksdag framstäldt erbjudande, att återställa husbehofsbränningen mot en särskild årlig bevillhing af 18 tunnor guld eller 300,000 rdr specie, hvilket förslag strandade på Adelns motstånd, föranledde naturligtvis både lifliga och långvariga öfverläggningar inom Bondeståndet. Derunder yttrade sig äfven »Per Persson från Nerike, (som) höll före, ått om ändamålet skulle vinnas, borde medlen sökas. Om hufvudsumman af 18 tunnor guld i bevillning för bränvinet, voro alla fyra stånden ense, änskönt man tyckt att någon jemkning i fördelningen deraf kunde ega rum; men om samma bevillning skall blifva beständig, lärer af en hvar anses betänkligt, och böra i underdånighet undanbedjas; att på sätt en värd ledamot nyss anfört nu genast i anledning af Ridderskapet och adelns beslut och herr direktören Frietzekys diktamen yrka få bränvinsbränningen åter, vore efter hans tanka mindre passande, helst Ridd. o. adeln lagt hela frågan på bordet till nästa riksdag, utan på det ståndet snarast ———— 1 af e Detta beslut innehöll, att bevillningen skulle utgöras i 4 år, »dock med minskning af en 2 procent på årliga bevillningssumman», med hvilket afdrag man afsåg dels att kunna ereda den fattigare delen af de skattdragande någon lindring, och dels att »bevara sin zirighet till bevillningens ökande eller minskande efter omständigheterna, på det icke, gom i fordna tider händt, frivilliga utskylder genom ett slags häfd, till stadigt förblifvande äntor och beskattningar omsider måtte förvandlas». 15