232 en pastor, men efter någon tids hvila blef frågan om skilsmessa åter upptagen, gemensamt för både Jernboås och Hjulsjö, med den utgång, att, genom k. resolution 1795 21/1, dessa båda, hittillsvarande kapellförsamlingar skulle få bilda egna pastorat efter dåvarande kyrkoherdens afgång, hvilket dock först 1824 inträffade. I den långvariga tvistefrågan mellan Nora bergslag och Vedevågs manufakturverk angående det s. k. Kungshammarsmidet med dertill hörande kolfångsträttigheter, var Per Persson oafbrutet ett af bergslagens måhända mest verksamma ombud. Efter nära 15 års oupphörliga stridigheter blef denna för sin tid ganska vigtiga fråga omsider 1794 bragt till ett lyckligt slut, dock icke utan uppoffringar från bergslagens sida 1. Han arbetade ock för vinnande af en friare tackjernshandel, men utan önskad framgång. Det skulle ännu dröja mer än ett halft århundrade innan lagstiftningen mognat för borttagande af det tryckande förmynderskap hvarunder denna rörelse då hölls bunden. För egen del gjorde han sig dock oberoende af nämda förmynderskap, då han 1283 inköpte Skönnarbo bruksegendom i Östergötland af kaptenen Fredrik Lagersvärd för 28,000 rdr specie, och 1797 tillsammans med sin yngste son Per Vassrin äfven det närbelägna Folkströms bruk. Öaktadt sålunda blifven »patron», och oaktadt sin rikedom och sitt personliga anseende för öfrigt, var »gamle patron», som han under de senare åren af sin lefnad vanligen kallades, lika enkel och lika tarflig i klädsel och lefnadssätt, som under sina yngre dagar. Det berättas, att då han inköpte Skönnarbo, som lär ha sålts på auktion, hade han, trogen sin vana, rest dit i största enkelhet, åtföljd af en dräng eller torpare. Klädd i sin vanliga drägt, grå vadmalströja och knäbyxor, hade han stilla och tyst slagit sig ner i en vrå af auktionsrummet. Åtskilliga andra spekulanter — mer eller mindre förnäme herrar — hade äfven infunnit sig. De bligade med ett visst förakt på den tarflige bergsmansgubben. Denne stannade emellertid för högsta anbudet, och det blef nu fråga om, hvem han var och hvilken säkerhet han kunde erbjuda. Gubben tillsade då sin följeslagare att bära in det på hans resor alftid oskiljaktiga matsäcks-»skrinet». Detta skedde, och han uppräknade nu halfva köpesumman i kontanter med en ödmjuk fråga om »den säkerheten dugde» och om det vore tillräckligt att betala den andra hälften på samma sätt, när säljaren å sin sida lemnade »klara papper» på affären. De närvarande, förbluffade öfver gubbens lugna tvärsäkerhet, fingo nu ett annat omdöme angående hans vederhäftighet och de försummade ej att »trycka» honom vid den sedvanliga »köpskålen». Han erhöll ock vänliga förebräelser för sin tarfliga klädsel och enkla uppträdande. Förut är omtaladt att han blef sexman under 1760-talet. Några år senare eller 1778 blef han ock nämdeman samt slutligen häradsdomare. Han innehade dessa uppdrag äfven sedan han blifvit bruksegare, och deltog i förekommande förrättningar lika pligttroget och med samma intresse som förut. Han afled efter en kort sjukdom i Vassland 1800 28/2, vid nyss fylda 63 år. — Gift 1) 1756 29/98 med Marina Persdotter, f. 1735, † 1784 16/9, dotter till bergsm. Per Olsson i Öskebohyttan; hon erhöll vid gifter- Epn närmare redogörelse för denna tvistefråga under dess olika skeden finnes meddelad i Noraskog 1: 195—201.