233 målet i morgongåfva 30 lod silfver och »hedersklädning»; 2) 1787 22/11 med enkefru Anna Elisabet Vahlström, f. Ahlborg i Arboga, f. 1745, † 1806 28/5; efter sin andre man Per Perssons frånfälle omgift 1801 1/10 med brukspatronen Lars Örnberg, f. i Grythyttan 1745, † 1818 25/10 på Bergsäng i Nora socken, der han från början af 1790-talet varit bosatt. Af 13 barn i Per Perssons första gifte dogo de flesta i späd ålder. Äldste efterlefvande sonen Olof Persson blef i många stycken sin fars efterträdare och omtalas vidare här nedan. Sonen Israel Persson, f. 1762 11/6, »for till sjös hösten 1779; det sista bref, som erhållits från honom var dateradt Bordeaux den 20 Maj 1781, och straxt derpå tagit fransk hyra åt Vestindien; efter berättelse skall han sjuknat under resan dit, blifvit afsatt på ön S:t Domingo och dött der på sjukhuset»1. Yngste sonen Per Persson Vassrin, f. 1776 18/11, † 1841, egare till Skönnarbo, Folkströms och Lämnå bruksegendomar; efterlemnade en betydande förmögenhet åt 4 barn, af hvilka de 3 sönerne aflidit, alla utan bröstarfvingar, men dottern, enkefriherrinnan Mina Lagerfelt, f. Vassrin, som afled i Linköping 1887 i ganska hög ålder, egde flera barn. Nils Erlandsson i Ringshyttan, f. 1730 4/1, yngste sonen till bergsm. Erland Svensson och Greta Ring derstädes. Blifven egare till fädernegården i Ringshyttan, som derförinnan mer än ett sekel tillhört Ringska slägten, förvärfvade han sig derjemte flera andra egendomar, så att Nils Erlandsson räknades bland de mera förmögne bergsmännen på sin tid. »För sitt nyktra, sediga och beskedliga uppförande» blef han tillika en af ortens mest ansedda personligheter; utsågs 1760 till nämdeman och till häradets ombud vid 1778 års riksdag samt innehade derjemte åtskilliga smärre förtroendeuppdrag. Han drunknade 1783 13/12 i sjön Vikern, stadd på hemväg från en malmlottningsstämma vid Dalkarlsberget. Sorgen och saknaden öfver hans plötsliga frånfälle fingo ett rörande uttryck så väl genom den efter honom i Nora kyrka upplästa tacksägelsen som genom det »välmenta» sorgeqväde, hvilket en »ortens bekant» tillstälde hans anhöriga vid likbegängelsen. Vid ständernas hemförlofvande 1772 hade Gustaf III sagt sig vilja återse dem efter sex år. Af denna anledning sammankallades riksdagen till Stockholm 1778 19/10. Denna riksdag bildade en fullkomlig motsats till de föregående och efterföljande mer eller mindre stormiga riksmötena. Oaktadt det missnöje, som de kort förut inrättade kronobrännerierna börjat alstra, voro ständerna vid det bästa lynne och täflade i att visa konungen sin tacksamhet och sitt underdåniga nit: de stodo fadder åt den under Eiksdagen födde kronprinsen och visade sin frikostighet både mot den nyödde och mot andra konungahusets medlemmar. De antogo äfven till större delen konungens lagförslag, hvilka gingo ut på att inskränka dödssiraffet och mildra strafflågens hårdhet; äfven Adeln gick utan synnerlig 15 in på hans förslag om återinförande med vissa förändringar af 120 riddarhusordning, hvarjemte i afseende på Adelns representations- . an vigtiga förändringen infördes, att derefter hvarje adlig ätt skulle hrpen. representeras endast af den efter förstfödslorätten äldste ma. eller s. k. caput (hufvudman). När riksdagen, efter nära tre anaders sammanvaro afslöts 1779 26/1 uttryckte riksdagsbeslutet endast F Enligt faderns egenhändiga anteckning, anträffad sommaren 1886 vid Vassland.