242 gäller sättet för tackjernstiondens utgörande. Om nu ansökningen egentligen afsåg kronotiondesättningen, så var den alldeles öfverflödig, enär genom k. resol. 1789 4/4 — ett af vederlagen för »förenings- och säkerhetsakten» — dylika tiondesättningar öfver hela riket förklarats »skola. i evärdliga tider ega bestånd och aldrig någon ändring eller rubbning deri tillåtas». Beträffande slutligen den tredje ansökningen, om spanmålshandeln, kunde densamma, enligt k. bref 1811 20/3, icke bifallas, »såsom åsyftande rubbning i de nu gällande författningar om en fri spanmålshandel, hvilkas goda verkan erfarenheten tillräckligt bestyrkt» 1. Att bergshandteringens idkare allt emellan klaga öfver sin närings ogynsamma belägenhet, är visserligen ingenting nytt; men såsom en jemnnförelse för alla dem, hvilka nu för tiden icke underlåta att medelst högljudda jemmerrop tillkännagifva näringens betryckta ställning, torde följande »memorial», inlemnadt i Bondeståndet 8 Juli 1809, icke sakna sitt intresse. Temat är det gamla vanliga; endast variationerna bära spår af sin tids skaplynne och — smak. Klagovisan lyder sålunda: »Bergsmannarörelsen, som utgör hufvudnäringen i de orter, hvarest sjelfva naturen lagt oöfvervinnerliga hinder, att med bästa vilja kunna hämta någon fördel af jordbruket, har fått på sin lott, att utur jordens innersta gömmor framskaffa de metaller, hvars oumbärlighet sjelfva nordamerikanska vilden värderar, och hvarförutan till och med den bästa jordmån vore vanvårdad, åtminstone ej, utan största möda kunde begagnas. Denna näring, som oemotsägeligen är den tyngsta, besvärligaste och minst lönande af alla, har i sekler utgjort vårt lands nästan enda och hufvudsakliga exportvara och satt oss i relation med den öfriga verlden, har nu igenom alla möjliga olyckor blifvit försatt i den svåraste belägenhet och hardt nära sin fullkomliga undergång. Den kännedom vi undertecknade ega om denna närings vigt, och det förtroende, som våra hemmavarande betryckta medborgare oss lemnat, ålägga 0ss, att oförtäckt tolka jerntillverkningens svåra belägenhet, att nämna de flere orsaker, som utom missväxt och konjunktur vållat dess fall, och föreslå några 122; hvarigenom bergslagen fast långsamt och med mycken möda kan upp- jelpas. Grufvedriften, såsom första steget och anledningen till bergslagens existens, bör följakteligen blifva första ämnet för allmän uppmärksamhet, hvars aftagande, genom dyrhet och åtföljande omkostnader är synbar, och följakteligen blir hufvudgrunden, hvarpå hela rörelsens vanmakt beror. En högst ofantelig och emot all proportion varande dyrhet på ätande varor, som gjort det omöjligt, att underhålla de flere tusende arbetare, som nödvändigt fordras till grufvearbetet, är första orsaken. Dessas årslöner hafva som en följd deraf måst ökas öfver all proportion, och då man för hvarje grufdräng beräknar minst 100 rir om året, blir deraf en förlagssumma, som är högst betydelig. Härtill kommer oräkneliga andra omkostnader till grufvedriftens fortdrifvande och malmens uppfordring, konstbyggnader, af hvilka en del äro 4000 alnar långa, och hvarjehanda kostsamma inrättningar, som kosta otroligt, grufvornas djup af 60, 70, Jfr sid. 239 här ofvan; Noraskog III: 337.