249 Ödmjukt memorial! Sveriges allmoge fick utan tvifvel mera än någon annan klass af medborgare erfara tyngden af ett olyckligt krig dessa senare åren; men detta hårda öde var lika säkert för bergsmannen dubbelt tryckande, då för honom nästan ingen afsättning af dess tackjernstillverkningar var möjlig, och om det någon gång lyckades honom att få sälja, måste han åtnöja sig med en betalning, vida. under tillverkningskostnaden, samt betala alla slag af lifsmedel efter ett högst uppstegradt pris, under det jordbrukaren för sin spannemål och andra produkter erhöll en bättre betalning. Genom en mera jemn fördelning statens medlemmar emellan af de uppoffringar ett olyckligt krig gjorde nödvändiga och fosterlandeti farans stund egde rättighet fordra af hvarje medborgare, hoppades våra hemmavarande bröder finna räddning i deras tryckande belägenhet, och vi trodde en lycklig början dertill vara gjord, då höglofl. Ridderskapet och adeln bland annat afsade sig rättighet, att med andras uteslutande besitta säterier. Likväl är det nu denna uppoffring man vill taga till anledning att beröfva en klassaf medborgare sina urgamla rättigheter, ehuru dessa båda saker med hvarandra. ej ega minsta verkligt sammanhang. Vårt stånd utgöres af tvänne klasser, jordbrukare och bergsmän. Genom förenämde Ridderskapet och adelns frivilliga. afsägelse vunno kanske de förre; men måste denna vinst nödvändigt göras med den senare klassens uppoffring och undergång? Och månne Ridderskapet och. adeln eraf kan hafva minsta förmån? Vi tro det icke, och vi afsäga oss frivilligt den fördel vi kunna vinna genom den oss lemnade rättighet att besitta säterier, helst vi aldrig deraf kunna erhålla minsta fördel. Likväl missunna vi ej våra medbröder den, endast det icke sker på statens bekostnad och vårt förtryck. Den tankan torde kanske vara allmän, att bergsmanshemman åtnjuta åtskilliga förmåner framför andra hemman, men jordeböcker och roteringslängder skola upplysa oriktigheten af denna tanka. Såsom bevis derföre kan Öfvansjö, Vester- och Torsåkers bergslager med flera tjena, hvilka socknar äro strängare roterade än en del andra socknar. Hvarje bergsmanshemman åtföljer tackjernsblåsningsskyldighet, som ovilkorligen måste fullgöras, och dryga utskylder deraf till staten erläggas. En inehafvare af bergsmanshemman får icke för annat behof använda sin skog, då andra efter godtycke till hvilken som helst få föryttra den. I de tider, då man kanske fästade mera uppmärksamhet på de fördelar det allmänna tillskyndades af bergshandteringen, var man angelägen på bästa sätt underlätta denna mödosamma och osäkra rörelse, och på det den omtänksanme och idoge bergsmannen skulle i arf åt sina barn kunna lemna, jemte de små jordtorfvor han odlat, håg och skicklighet för sitt hårda yrke, stadgades, att egendomen ej skulle försäljas utom ståndet. Nära ett och ett halft århundrade visade nyttan af denna visa författning, utom hvilken någon bergslag nu icke mera existerat. Genom 1748 års förlagsordning stadgades, på hvad sätt bergsmans fasta egendom måtte dragas utur ståndet; men de olägenheter, som deraf blefvo en följd, förmådde snart en vis styrelse, att 1756 deri göra ändving. Orden lyda den 2t2 — — — DDoeock likväl och alldenstund bergsmansegendomar, vid hvilka yttebruket är den väsendtligaste handteringen, härigenom torde för mycket gomnma att gå ifrån ståndet till andra ståndspersoner, särdeles bruksegare, som gezenligen hafva större fördel deraf, att antingen nyttja skogen till andra ehof än tackjernsblåsning, eller ock inskränka den samma efter hvad de sjelfve