253 ren —, men han trodde att ett undantag i anseende till Finland, med hänsyn till brukens bestånd, vore nödvändigt, hvaremot Schåre erinrade, »att då, genom det nyligen afslutade fredsfördraget med Ryssland, Finland till Zämde rike blifvit afträdt, vore det att anse i lika förhållande med hvarje annan utländsk stat». — De gjorda anmärkningarna föranledde emellertid, att ståndet återremitterade frågan till utskottet; men då de öfriga stånden biföllo utskottsbetänkandet, Borgarståndet likväl med en erinran derom, »att hvad R. St. i detta allmänna hushållningsmål till underd. föreställning besluta, helt och hållet ankommer på konungens eget godtfinnande», hade R. St. sålunda beslutat följande skrifvelse i frågan: »I anledning af riksdagsfullmäktiges för åtskillige bergslager ingifne memorial, angående en yrkad fri och oinskränkt tackjernshandel inom riket, hafva R. St. granskat de flere författningar, hvilka angående tackjernshandeln tid efter annan utkommit; och ehuru k. förordningen af är 1740, såsom grund för åtskillige bruks rättighet att köpa tackjern, åberopat deras privilegier vid fundationen, hvilka privilegier innehålla tillstånd, att från vissa bergslager kunna köpa tackjern, såsom tillgång för smidet; likväl och enär i alla dessa privilegier icke nämnes någon uteslutande rättighet framför andre bruksegare eller något tvång för bergsmännen, att endast åt vissa bruk få försälja deras ofta med svårighet och förlust tillverkade produkt, samt författningarne härom, hvilka äro oekonomiske och ombytlige efter tidernas beskaffenhet, sedermera tillkommit, fima R. St., att bruksegare icke hafva någon vid brukens anläggning uti privilegierne utsatt exklusiv rättighet till köpetackjern inom viss bergslag. R. St. äro deremot öfvertygade att en i detta afseende fri tackjernshandel skall betydeligen lända till bruksegarnes förmån, helst de, i sådant fall, kunna ifrån hvilken bergslag som helst, samt för det lindrigaste pris upphandla deras behof, utan att besväras med rättegångar, och pliktfällas för det de inköpt tackjern från bergsmanshyttor inom den ena eller andra socknens rågång; men då likväl denna frihet icke bör så vidt utsträckas, att den kommer att förnärma bergslagshandlandes särskilte rättigheter, då deras rörelse, för hvilken de till det allmänna erlägga skatt, egenteligen består uti handel med tackjern, anse R. St. det icke böra betagas egare af sådane jernbruk, som äro grundade på köpetackjern, att från hvilken bergslag eller ort de tjenligast finna, med deras tackjernsbehof sig förse och förlag gifva, samt att egare af finare gjuteriinrättningar icke eller må förmenas, att tackjern uti hvilken bergslag som helst för eget behof uppköpa; men att för öfrigt, utom de, som emot spanmål och andre varor, enligt gällande författningar, ega att tackjern sig tillbyta, likväl utan rättighet att deraf göra upplag, eller till annan än den, som till inköp deraf är berättigad, föryttra, inga andre än bergslagernes privilegierade bandlande må handel med tackjern eller förlag utdela; börande, på det brist å tackjern icke må uppkomma, de verk, som på egen tillgång deraf äro funderade icke tillåtas, att köpa tackjern till större belopp, än som svarar emot den iätiohet de till köpetackjern egt, utan vara skyldige att tackjern sjelfve verka. Sluteligen hafva R. St. ansett det böra stadgas, att tackjern, såsom en för Sverige dyrbar inhemsk rudimaterie, icke bör få till utrikes ort exporteras, anginde till Finland, dit det i grund af sista fredstraktaten är tillåtet öras. I händelse af nådigt bifall till de förändringar, som uti nu gällande för- attningar om tackjernshandeln således blifvit nödige ansedde, anhålla R. St.