254 i und., det täcktes E. K. M:t till följe deraf låta nådig kungörelse härom utfärdas.» Denna om en jemförelsevis frisinnad uppfattning vittnande skrifvelse lyckades ej tillvinna sig nödigt afseende. Bergshandteringens då varande främste målsmän, Bergskollegiet och Jernkontoret, afstyrkte båda den föreslagna handelsrätten, såsom förnärmande mot vissa bruksprivilegier, och man fick vänta ännu i 25 år innan tackjernshandeln inom landet, utan fara för det gamla skråtvånget, kunde frigifvas, hvarom dock mera framdeles. I Bondeståndet föredrogs 4 November 1810 K. M:ts proposition om »särskilda kraftiga anstalter till rikets försvar och framtida säkerhet», det första utkastet till en svensk värnpligtslag, som efter det riksstånden förut enhälligt undanskjutit en enskild motionärs förslag i ämnet, nu skulle med stöd af regeringens auktoritet genomdrifvas. »Vid detta tillfälle inträffade ett af de märkligaste uppträden, som de ofrälse ståndens annaler haft att uppvisa», yttrar en framstående historisk författare 1, hvars skildring deröfver, i enlighet med protokollet, utg. tillåter sig att i hufvudsak meddela. Efter propositionens föredragning uppstod några ögonblicks allmän tystnad, hvarefter en danneman 2 hördes förklara, att han, med afseende på det allmänna missnöje förra landtvärnsutskrifmingen i landet förorsakat, och i anseende till den allmänna ovilja hans hemmavarande hyste för allt slags dermed likhet egande inrättning, för sin del icke vågade propositionen bifalla; och genast »instämde under mycken oro nästan hela ståndet i samma nekande yttrande, hvarunder af ståndets ledamöter, hvilka större delen på en gång talade, särskilda orsaker till afslaget anfördes». Talmannen hemstälde nu, att ärendet med hänsyn till dess vigt måtte till nästa sammankomst blifva hvilande, men detta besvarades »med ett starkt fere gånger upprepadt nej». Ståndet förklarade »nästan mangrant, att ingen vidare öfverläggning behöfves, att ståndets tanke vore alldeles orygglig att ej under något vilkor åtaga sig en nationalarmering». Särskilda ledamöters kraftuttryck gillas enstämmigt medelst ständigt förnyadt utrop: »Nej, vi åtaga oss ingen armering !» Stojet afbröts för ett ögonblick, då med vanlig högtidlighet anmäldes och infördes grefve Jak. de la Gardie med en deputation från riddarhuset, för att underrätta att ridderskapet och adeln infordrat statsrådsprotokollen till samma K. M:ts proposition, — och under stillheten efter denna ceremoni sökte sekreteraren att med åberopande af den nyligen antagna regeringsformens §8 56, 81, 87 och 89 föreställa ståndet, att det enda som nu kunde vid ärendet företagas vore remiss till utskott, hvarefter ständet ju i hvarje fall egde att sin pröfningsrätt utöfva. Han öfverröstas af flera ständsledamöter, som yrka, att remiss af konungens propositioner ej vore föreskrifven i ett fall sådant som det nu föreliggande, der hvarken lag- eller konstitutionsutskottet kunde mottaga ärendet. Talmannen hemstälde ånyo, om icke ståndet af skyldig vördnad för K. 1 funne lämpligt låta frågan hvila, till dess man fått inhemta de öfriga riks- 1 HANS FORSSELL i sin lefnadsteckning öfver Hans Järta; se dennes »valda skrifter» I: XxxXxvI och följande. 2 Johan Matsson från Stockholms län.