256 just fruktade och trodde sig med sin vägran af remiss omöjliggöra. Vid detta tillfälle inträdde (Hans) Järta såsom föredragande i ett mål, som väl egentligen tillhört hofkansleren, och ur hans penna flöt en K. M:ts nådiga skrifvelse af den 9 November till bondeståndets talman, hvilken innehåller ett och annat i stilen af konung Gustafs tal till de vrångsinte dalkarlarl. — — — — — Obestridligt är denna skrifvelse af en hög vältalighet, och den skulle hafva bevarat sin plats som ett betydande aktstycke i våra riksdagshäfder, om omständigheterna medgifvit regeringen att med kraft fullfölja sina afsigter eller att åtminstone vidhålla och genomdrifva sin fordran å propositionens behandling af utskott och grundlagsenliga besvarande. Såsom saken nu förlopp, fick man föga mera än vältaligheten i behåll. I bondeståndet aflemnades den 11 November den kungliga skrifvelsen, förseglad, af hofkansleren 2, som förklarade sig »bafva befallning att afträda, innan den upplästes, för att derigenom gifva ett nytt, och som han hoppades verkande, vedermäle af K. M:ts aktning för regeringsformens belgd, af dess omsorg att främja laglig ordning inom detta rike». Men dylika vedermälen af grannlagenhet var ståndet icke denna dag sinnadt att låta på sig verka. Vid sekreterarens föreställning, att nu kunde ståndet finna, huru äfven K. M:t ansett dess förfarande olagligt, och på hans uppmaning att genast skrida till remiss af propositionen, svarade Anders Sandsten, att han visst icke kunde finna något grundlagsvidrigt hafva den 4 November förelupit, men att det deremot vore alldeles stridande mot ståndets värdighet att återtaga ett redan fattadt och medstånden kungjordt beslut, — i hvilken förklaring 104 af ståndets ledamöter genast instämde och det skriftligen. Härvid uppkom ganska häftigt sorl, och protokollet vittnar, att under den följande öfverläggningen den upphetsade majoriteten med ett stötande öfvermod behandlade de få moderate ledamöterna. När Wessing påpekade olagligheten af det förra beslutet, ropade några dannemän, att »ehvad beslutet vore lagligt eller ej, vore det emellertid fattadt och kunde således ej vara ändring underkastadt», och talmannens förklaring, att »det s. k. beslutet ej vore något beslut, då han detsamma aldrig proponerat» bemöttes så, att tålamodet slutligen brast den lugne och beskedlige Lars Olsson. Han förklarade, att om föreställningar ej förmådde återföra sinnena till sans, ville han nedlägga sitt embete. Intet bjelpte-Mats Persson begär nu, att saken må få hvila, men mötes af nästan hela ståndet med ett starkt nej; — begär åter, att »talmannen och sekreteraren måtte få anhålla hos konungen, att ståndet antingen mangrant eller genom en deputation»... men afbrytes åter af nej och sorl, — till dess att ändtligen en af tidens många parlamentariska ceremonier, en deputation från riddarhbuset, kom förhandlingen att afstanna, och ärendet sålunda faktiskt fick hvila. Så gick det till denna gång, och ofta, i 1809 års bondestånd, och det måtte snart nog hafva blifvit tydligt för regeringen, att det politiska experrment man pröfvat var allt för vådligt. Sedan preste- och borgarestånden remitterat ärendet till ekonomiutskottet, men ridderskapet och adeln, der oppositionen var ganska stark ehuru dold i finare former, genom en af regeringens parti 1 FORSSELL, som i sin förenämda lefnadsteckning jemväl meddelar det kungl. straffbrefvet, antager att Järta, hvilken ofta påyrkade kraftig tillrättavisning af hvad han ansåg strida mot grundlagen, såsom upphofsman till förslaget att bestraffa bondeständet för sitt ifrågavarande handlingssätt, jemväl fått åtaga sig utförandet, i hofkanslerens ställe. Järta hade 12 förutgångna Juni blifvit utnåmd till statssekreterare och föredragande i finansärenden, en befattning, som han dock redan 18 Mars 1811 lemnade. 2 Den berömde statsmannen Gustaf af Wetterstedt var vid denna tidpunkt hofkansler-