255 ståndens tankar derom, till hvilket utskott propositionen borde hänvisas, »men under häftigt upprepade afslag härtill fortfor ståndet att yrka målets afgörandenu genast». Enstaka ledamöter höras nu yrka på målets hvilande, och särskildi begär Wessing 1, att talmannen åtminstone måtte få inför K. M:t. anmäla ståndets tankar, innan dess beslut kommunicerades medstånden; men dessa moderata förslag väcka fortsatt »stark oro af de flesta ledamöterna inom ståndet». Ett annat af talmannen understödt förslag, att ståndet måtte afböja. all öfverläggning om propositionen allenast af det skäl, att statsrådsprotokollet ej medföljt propositionen, förkastas lika orubbligt, och »ståndet förklarade högtidligen, att frågan nu skulle afgöras». Ännu en gång begär Wessing frågan på bordet; — nytt sorl och starka rop, att han måtte taga yrkandet tillbaka, »hvaraf han till tystnad förmåddes». Sekreteraren, som fann att ståndet icke kunde bringas från sin föresats. att afslå propositionen, försökte nu att vädja till känslan för det passande, och hemstälde, att, om ståndet vidhölle sin grundlagsstridiga afsigt att genast afslå. den kongl. propositionen, förklarandet härom åtminstone icke måtte kungöras och medstånden delgifvas, förrän ordentlig expedition blifvit uppsatt och konungen vederbörligen, genom talmannen, delgifven. Icke ens härtill ville ståndet, oaktadt talmannens och sekreterarens ifriga föreställningar, lyssna, utan förklarade flertalet bestämdt och under flerfaldigt upprepade nej sitt afslag härtill samt att deputation borde genast till medstånden afgå. Sekreteraren delgaf nu ståndet, att han ansåge sig skyldig att om hvad sålunda förelupit underrätta konungen, och bortgick. Protokollet antyder icke, att under hela uppträdet någon proposition af talmannen framstälts, vare sig om afslag eller om deputation, men väl att under sekreterarens frånvaro »protokollsföranden på ståndets anmodan författade en anteckning till rättelse för deputationen». Sedan sekreteraren efter sin återkomst från konungen från denne framfört en försäkran om hans omtanke för rikets välfärd, försökte så. väl han som talmannen ännu en gång att afstyra ståndets förehafvande. Förgäfves. En deputation af 16 ledamöter, företrädd af Anders Jansson Hyckert, afgick till medstånden med underrättelse, att bondeståndet afslagit den k. propositionen i hvad den afsåg frågan om nationalarmering och i öfrigt hänvisat den samma till statsutskottet. Öm grundlagsvidrigheten af ett dylikt omedelbart beslut kunde man vid denna tidpunkt — då 44 § riksdagsordningen ännu ej var grundlag — hafva. olika meningar; men oväsendet, trotset, oformligheten af talmannens öfverröstande voro otvifvelaktigt i och för sig egnade att ingifva bekymmer, så mycket bellre som bondeståndet äfven i öfriga frågor visade stor benägenhet att sönderbryta riksdagen, och som man väl icke utan skäl under denna bångstyrighetanade bearbetningar af motståndarne till den nya ordningen. Inom regéringen beslöt man sig för en kraftåtgärd och sökte att vända saken till en disciplinfråga, der konungen uppträdde som grundlagens väktare. Det torde väl böra antagas, att man härvid icke blott afsåg den formella rättelsen för formens skull — i bvilket fall den högtidliga skrifvelsen mera varit en polisåtgärd än en politisk handling —, utan äfven hoppades att vinna något i sak. Med den ar grundlagen föreskrifna behandlingen kunde ju dock i nödfall ernås ett riksagens beslut genom trenne stårnd, — hvilken sakens utgång åter bönderna ——— 1 n on Magnus Wessing, riksdagsman för Siende och Tuhundra härader i Vest-