267 dessa tillfällen har Bondeståndet förvärfvat och bekräftat dess anspråk på Hans Kongl. Höghets nådiga omvårdnad, och säkert skall dess ädla själ icke svika svenska folkets hopp; säkert skall han upplyfta Sverige ur den vanmakt, hvaruti det under framfarna tider nedsjunkit. Säkert skall han föra Manhems söner till fäderneslandets försvar, med en framgång, som gifver hvarje af landets inbyggare den sälla njutning, att i dess enfaldiga hydda vara fredad från utländskt våld eller inhemskt förtryck, och då dess ögon slutas med växande hopp på en sällare framtid, få läggas till sina fäder med samma förtröstan som de, att dess stoft icke skall trampas af eröfrare eller slafvar. Frid och välsignelse skola hvila öfver deras minnen, som satt fäderneslandets sjelfständighet framför alla enskilda fördelar. Lyckan och äran skola blifva deras lott, som, upplifvade af så ädla tänkesätt, känna deras förbindelse att dö för fäderneslandet och veta att uppfylla den. Detta med utmärkt värma och patriotisk ända utförda tal, gjorde ett synbart intryck på hela ståndet, och mottogs med glädjetårar och en utmärkt erkänsla. Om detta beslut ansågs lämpligast, att genom en deputation, under anförande af Anders Nilsson från Jemtland, underrätta de öfrige stånden, och talmannen begaf sig till Hans Maj:t Konungen och Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, för att betyga den underdåniga vördnad och förtröstan som detta beslut åstadkommit; likasom deputationen afgick, försedd med protokollsutdrag öfver talmannens proposition och det dertill lemnade bifall. Och den kom efter en kort stund tillbaka, under återförande af de öfrige ståndens utmärkta loford och vänskapsbetygelser.» Såsom bevis på den hängifvenhet och kärlek för konungahuset, somutmärkte den tidens bondeständ, torde vara lämpligt att ur protokollet jemväl återgifva talmannens redogörelse för sin uppvaktning hos konungen och kronprinsen, så lydande: »Nu återkom talmannen ifrån dess underdåniga uppvaktningar hos H. M:t Konungen och H. K. H. Kronprinsen, intog dess rum och gaf tillkänna, att Hans K. M:t med utmärkt nöje och synnerligt välbehag upptagit Bondeståndets beredvillighet i beväringsfrågan: att K. M:it visste värdera Bondeståndets så eniga som hedrande tänkesätt och alltid skulle hafva ståndet i sin nåd och hulda omvårdnad inneslutet. H. K. H. hade förklarat, att så oroande de dagarne förut inlupna underrättelser om mindre öfverensstämmelse i denna vigtiga angelägenhet, varit för H. K. H., dess nya fädernesland oinskränkt tillhöriga bjerta, så mycket hade Bondeståndets nu ådagalagda sanna fosterlandskänsla, upplifvat H. K. H:s hopp att föra riket till ära och lycka. H. K. H. vore nu öfvertygad, att svenska allmogen fullkomligen liknade deras förfäder i mandom och tapperhet, i trohet och kärlek för konung och fädernesland. Derigenom egde Bondeståndet ett otvifvelaktigt anspråk på H. K. H:s aktning och tillgifvenhet, och då H. K. H. tryckte talmannen till dess bröst, skedde det med 1a119 värma för hela ståndet, med den allvarliga föresats, att låta dess anges2;zhvad städse vara sig högt om hjertat, och med den oskrymtade önskan, att 1 land ståndets barn finna värdige föremål för dess uppmärksamhet och åtanka; kasom det för H. K. H. skulle vara en verklig glädje, om ibland ståndets nuvarande ledamöter en eller flere kunde se deras söner, följande H. K. H:s zanor och underviste i erfarenhetens skola, förvärfva de lagrar och det anseende om utmärka härföraren och utgöra den sanna förtjenstens rätta belöning.» ärefter tillägger protokollet: »Dessa nådebetygelser emottogos med den lifligaste glädje, med den mest