berättelserna om Ö:s lidanden; uppgiften att han af vanhäfd skulle ha förgåtts i fängelset har ända in i våra dagar varit trodd, och hans minne derigenom blifvit omstråladt af martyrens gloria. Efter utståndet fängelsestraff försattes O. på fri fot, erhöll ett par år derefter af kunglig nåd åter medborgerligt förtroende, samt lefde sedan åtskilliga år i Karlskoga, utan att förtroendet bland allmogen i hans hembygd syntes hafva minskats. Motgången gick honom dock djupt till sinnes. En efterlemnad uppsats, förmodligen skrifven i fängelset, visar hans djupa nedslagenhet. Han kände sig »ruinerad, krossad, döende. .. Det har varit min olycka att jag egt så mycken kännedom af en mängd tryckande missbruk, för mycken medborgerlig känsla för mina likars nöd och ett deltagande hjerta, med saknad af erforderlig kunskap i framställningen». Han tillägger dock med sjelfkänsla: »Annalerna skola i alla fall bevara mitt minne». — Äfven ett bland O:s papper befintligt, i psalmton hållet qväde, »En dålig rimmares välmenta tankar till sina vänner, författadt i dess djupa enslighet», torde förskrifva sig från denna fängelsetid Det andas from resignation. »Välsigna den som åt min ofärd ler» heter det, derjemte förbön för konung, folk och land, samt — god årsväsxt. O. var obestridligen en nitisk folkrepresentant, med sina kommittenters vä ständigt för ögonen. Hans arbetsamhet under riksdagarne egde få motsvarigbeter. Hans skriftliga memorialer, alla kortare yttranden under diskussionen oräknade, vid 1809 års riksdag uppgå till inemot 60, vid den följande till 14. Han försummade, enligt egen uppgift, ingen samlingsdag, och hade ordet vid de flesta 1.. Någon inflytelserik man var han dock näppeligen: han var dertill för bullersam och hänsynslös. I hvad mån personlig hämndlystnad, såsom han sjelf antyder, kan ha legat till grund för de fejder, i hvilka han blef invecklad, eller i hvilken grad han tjente som redskap i andras händer, kan lemnas derbän. Resultaten af hans riksdagsmannaverksamhet voro ej betydande: det formlösa och obestämda i hans yrkanden och det stundom mot all anständighet stridande sätt, hvarpå de framstäldes, gifva honom, allt nit och all mångordighet oaktadt, icke rätt till någon lysande plats i vår parlamentariska historia, icke ens i bondeståndets. Men Öxelberg är intressant såsom tidstyp: i honom komma till utbrott, ännu oklart och våldsamt, de krafter och de anspråk, som jäste inom det gamla bondeståndet redan i början af vår konstitutionella historia. Han vill häfda bondeståndets sjelfständighet såsom riksstånd gent emot den af K. M:t utnämnde sekreterarens förmynderskap; han gifver luft åt allmogens inrotade missnöje mot de privilegierade klasserna och embetsmännen, hvilket de närmast föregående krigsårens olyckor och nöd stegrat till sin höjdpunkt. Hans uppträdande är ett förtviflans skri från den befolkning, som, under det att riket bragtes nära sin undergång genom en vanvettig yttre politik, i hembygden, enligt O:s ord, lefde på »malen hvethalm, ben och otröskad linknopp», och som skattade sig lycklig, då den med tårar och böner från de förmyndare, 1421 förordnat, kunde erhålla ett understöd af 1/4 tunna spanmål för hvarje hushåll. Öxelberg efterlemnade inga barn. Han afled d. 7 Febr. 1821 i Karlskoga. på hemmanet Karåsen, hvilket han genom testamente, upprättadt såsom minne ——— H 1 Derjemte författade han och lät trycka en supplik till K. M:t till förmån för John 1 (1809), samt »Sanningar och vederläggning af hrr Tigerhjelms, Silfverstolpes och A. 91ner dictamina d. 6 och 15 Juni 1869... om all jords lika beskattningp — hvilka ada af en stor del af bondeståndet undertecknades, ehuru protester ej uteblefvo mot deras oentliggörande i ståndets namn. 22