336 utskottet. Saken var afgjord — på ett sätt, som efter våra dagars begrepp allt för mycket röjer de »menlösa tiderna» och obekantskapen med konstitutionella former. . O. fortfor emellertid att utöfva sin riksdagsbefattning till riksdagens slut och var oförtruten att uppläsa memorialer, mest i ekonomiska frågor. Hans rol var emellertid utspelad; den förr så trotsige mannen synes betydligt hafva nedstämt tonen och försummar intet tillfälle att ådagalägga sina lojala tänkesitt. Han erinrar bondeståndet om konungens höga födelsedag, och väcker förslag att en deputation i förening med de öfriga stånden skulle »betyga bondeståndets oinskränkta undersåtliga tillgifvenhet»; han, som så ifrigt yrkat indragningar, särskildt af taffelpenningar, anser presidentsembetet i Svea hofrätt höügst nödigt och vigtigt och dess löneförbättring genom taffelpenningar billig; han, den afsvurne fienden till alla pensioner, tillstyrker dylika åt kronprinsen Cal Augusts hof, o. s. v. Frågan om Ösxelbergs tilltalande väckte stort uppseende och framkallade åtskilliga stridsskrifter, i hvilka Grewesmöhlens penna torde ha varit verksam. Mer än en, äfven bland Öxelbergs fiender, torde ha hyst betänkligheter mot det lagliga i regeringens åtgärd 2. — Rättegången mot Öxelberg anhängiggjordes, enligt justitiekanslerens befallning, vid Örebro häradsrätt d. 17 Dec. 1810, siledes kort efter riksdagens slut. Målet fortsattes vid rådstufvurätten, hvars slutliga utslag föll d. 11 Sept. 1811. Domen lydde å 28 dygns vatten och bröd, ärans förlust och offentlig afbön. Hofrätten, hos hvilken O. besvärade sig, stadfästade underrättens dom; äfvenså högsta domstolen, der han äfven sökt ändring i domen. I sina klagomål upprepade Öxelberg sin förklaring, att afsigten ej varit att tillvita direktionens ledamöter någon oredlighet, och återkallade de stötande uttrycken, »såsom härledande sig från hans stånds vanliga enfaldighet och okunnighet», samt yrkade att saken måtte få hvila, till dess konstitutionsutskottet yttrat sig, huruvida bondeståndet rätteligen behandlat frågan. Hofrätten, i sitt utslag d. 25 Ökt. 1811, fann »den föreburna enfaldigheten icke kunna förenas med de skrifter och muntliga anföranden, han afgifvit och de flera värf, han uppgifver sig hafva utfört», samt fäste intet afseende vid invändningen rörande lagligheten af bondeståndets beslut. Domen gick i verkställighet, och Öxelberg införpassades d. 6 Ökt. 1811 till länshäktet i Örebro. Rörande den behandling han rönte i fängelset, har O. efterlemnat en uppsats, som visar huru hårdhändt man dervid gick till väga. Af 6 rutor i arrestrummet saknades de fem; rummet var osundt och dragigt; läkaren ville ej sätta tro till Öxelbergs uppgifter om sjukdom, och O. fick länge vänta på åtnjutandet af den lindrigare behandling, som landh.-embetet föreskrifvit. Sedermera lärer han dock hafva blifvit ganska väl behandlad och t. o. m. fått mat och vin från landshöfdingens bord. Ryktet öfverdref emellertid 1 »Ovälduga tankar ang. herr statssekreteraren Järtas åtgärd i frågan om riksdagsmannen OÖxelbergs memorial.» Mot denna skrift utgafs: »Undersökning om oväldugheten af de s. k. ovälduga tankar» ete., hvilka åter framkallade: »Anmärkningar vid en genon trycket utkommen skrift med titel: Oväldugheten» etc. Den sistnämnda är isynnerher bitter och hånfull mot Järta. 2 Så t. ex. hans gamle antagonist, bondeståndssekreteraren Wåhlin, som i ett bref till sin förtrogne, häradshöfdingen Trägårdh (1810 7/10) skrifver: »I den uppkomna tvisten mellan statssekreteraren Järta och Öxelberg sänder jag dig hvad som utkommit. Du larer deraf finna att proceduren å Järtas sida kan vara klander underkastad, äfvensom hans förhållande i sitt embete; men också att den andra rackaren har så mycket mera orätt i sak.» (K. Bibl.)