339 såsom »innefattande ett lagstridigt klander af direktionens åtgärder jämte äreröriga beskyllningar mot dess ledamöter, hvilka, frånvarande från riksdagen ej egde tillfälle att till sin heders försvar åkalla K. M:ts rättvisa», fortsatte han sålunda: »Då regeringsformen uti 90 § stadgar, att under riksens ständers eller deras utskotts öfverläggningar och pröfning icke må, uti något annat fall eller på annat sätt, än denna grundlag bokstafligen föreskrifver, komma frågor om regerings- och domaremakternas beslut, eller om verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning, och då samma lag på intet ställe hvarken bokstafligen eller efter en, med dess ande förenlig tolkning medgifver någon riksdagsman att under sitt stånds öfverläggning bringa, eller något stånd att upptaga ett sådant klander å verkställigheten af en allmän inrättning. som det Öxelberg emot spanmålsdirektionen sig tillåtit, så bör jag förmoda, att det hedervärda bondeståndet icke emottagit Öxelbergs memorial, sedan dess innehåll blifvit kändt. I sådant fall lärer detta ibland allmänheten utspridda memorial cke kunna anses annorlunda än som en enskild skrift, hvarför Oxelberg såsom törfattare, utan skydd af sin riksdagsmannarätt, må lagligen ansvara. Skulle åter, emot min förmodan, det hedervärda bondeståndet hafva emottagit oftanämnda memorial, så vågar jag underdånigst hemställa, om icke Eders Kongl. Maj:t, efter inhemtad upplysning derom, täcktes i nåder vidtaga de mått och steg, som Eders Kongl. Maj:t till bevarande af grundlagarnas helgd kan finna nödiga och lämpliga. Ehvad Öxelbergs angifvelse emot spanmålsdirektionens ledamöter blifvit af bondeståndet till pröfning upptagen eller icke, bör, efter min öfvertygelse, den samma jämte hans öfriga oförsynta yttranden till laglig åtgärd vid laglig domstol befordras. Förmår OÖxelberg bevisa hvad han anfört, att spanmålsdirektionens medlemmar handlat med statens penningar såsom ett förlag och strukit vinsten i egna fickor på både statens och näringarnas bekostnad, och dessutom af den förra dragit de största löner på köpet, så är det af yttersta vigt för statens rätt och allmänna magasinsinrättningens framtida bestånd, att ett sådant missbruk upptäckes och bestraffas. Förmår han det icke, så är det för lagarnes verksamhet, för styrelsens aktning och för hvarje embetsmans tillfredsställelse lika angeläget, att på hans grofva ohemula beskyllning följer äreskändarens lagliga straff. Om i följd af regeringsformens 110 § det fordras, innan Öxelberg vid laglig domstol må tilltalas för sin angifvelse och sålunda till bevisning deraf anmanas, att bondeståndet det medgifver, så är jag förvissad, att detta hedervärda stånd, dertill af Eders Kongl. Maj:t uppfordradt, enhälligt fattar ett sådant beslut, äfvenså nödigt för ståndets eget anseende som för rättvisans bestånd. Det är icke af enskild tillgifvenhet till allmänna magasinsdirektionens ledamöter, som jag funnit mig böra i underdånighet tillstyrka ett lagligt behandlande af Öxelbergs angifvelse emot dem. Det är statsförfattningens upprätthållande, det är lagarnes helgd, det är hvarje embetsmans rätt till heder ga medborgerligt anseende, som jag trott mig böra i underdånighet yrka. Visserligen beror det icke af en enskild man, sådan som Öxelberg, att genom obevista, beskyllningar, lika grofvå i uttryck som i mening, missleda en upplyst och rättsinnig allmänhets omdöme öfver en redlig embetsmans handlingar. Men om sådana beskyllningar kunna emot grundlagarnas tydliga förbud obehindradt i rikets lagstiftande församling framställas af nationens ombud; om äreskändaren skyddas under lagstiftarens helgd; om lagskipningen är vanmäktig att