340 emot folkrepresentantens smädelser skydda embetsmannen och den enskilde medborgaren; så har regeringssättet redan urartat ifrån frihet till sjelfsvåld, och måste förr eller senare af en kraftig arm återföras till envälde; så skola embetsmän med hederskänsla och fosterlandsnit icke längre uppoffra sitt lugn och sin förmåga till ett laglöst samhälles tjenst; så skall de allmänna ärendenas vård slutligen endast kunna öfverlemnas åt personer, hvilka icke hafva någon heder att förlora, icke någon själskraft att fruktlöst använda till lagarnas och samhällsordningens försvar. För min del vågar jag underdånigst förklara, att om, emot min förmodan, riksdagsmannen Öxelbergs, på ett lagstridigt sätt anförda, beskyllningar emot de flere Eders Kongl. Maj:ts embetsmän, som blifvit kallade till ledamöter af allmänna magasinsdirektionen, icke lagligen blefve beifrade, nödgades jag anse mig icke längre kunna utöfva den embetsbefattning, som Eders Kongl. Majt nådigst behagat mig anförtro och jag med uppoffring af enskilda fördelar emottagit, under ett ömsesidigt förutsättande af rikets konstitutionella och borgerliga lagars helgd.» K. M:it biföll denna hemställan och aflät, under Järtas kontrasignation, en skrifvelse till bondeståndet, hvaruti K. M:t dels äskade, att i kraft af R. F. 90 § bondeståndet, sedan innehållet af berörda memorial blifvit kändt, icke måtte det samma mottaga, eller, om det redan blifvit emottaget, icke i någon öfverläggning derom ingå, — dels förklarade sig finna, att Öxelbergs angifvelse mot direktionen »borde till lagligt beifrande och domstol hänvisas, der det vore Öxelberg obetaget att sin angifvelse i bevis leda». Men »innan vidare åtgärd i målet företoges, ville K. M:t lemna bondeståndet tillfälle att enligt 110 § R. F. medgifva, att Öxelberg må lagligen tilltalas äfven derför, att han i bondeståndets plenum först uppläst det ifrågavarande memorialet, hvilket han sedermera låtit trycka och så medelst utom kretsen af rikets ständers uppmärksamhet och omdöme utspridt sin beskyllning och sina öfriga oförsynta yttranden». Detta yttrande och denna åtgärd äro för Järta karakteristiska nog. Man igenkänner deri den synnerliga ömtålighet för hvarje öfvergrepp af riksdagen på förvaltningens område, som var ett af hufvuddragen i hans politiska åskäådningssätt, och som sedermera mången gång kom honom att af R. F:s 90 § göra en nog vidsträckt tillämpning. Man märker förkärleken för kraftyttringar, som gingo utom de alldagliga formerna för allmänna ärendens behandling. Slutligen framträder äfven hotet att afgå från embetet, denna gång tydligen riktadt mot riksdagen, sedermera mer än en gång af Järta upprepadt och verkstäldt i olika embetsbefattningar. Det är egendomligt, att denne pincipielle motståndare till allt hvad ministerstyrelse och parlamentarism heter, är den svenske statsman, som först och mest användt en af det hatade systemets vigtigaste principer. Den ovanliga företeelsen af ett kungligt initiativ till den obestridligen äreröriga smädelsens beifrande var det märkligaste i detta mål; åtskilliga uttryck i skrifvelsen kunde dessutom gifva fog till den anmärkningen, att K. M:t syntes nog litet hafva gjort tilltalet mot OÖxelberg beroende af det medgifvande, bvilket han icke »begärde» utan endast »gaf bondeståndet tillfälle» att lemna. Men om häruti låg en viss brist på bänsyn för ståndets handlingsfrihet 1, måtte ständet sjelft icke hafva varit nog finkänsligt att upptäcka den samma, ty utan 1DPet kungliga brefvet framkallade till OÖxelbergs försvar en skrift benämd: »oviäldiga tankar angående herr statssekreteraren Järtas åtgärd i frågan om riksdagsmannen