349 kunna tro att under dessa åren lät privata seminanter betala sig med 5, 6, till och med 8 skeð tackjern för en tunna råg. Åren 1808 och 1809 var för Karlskoga bergslag bland de bedröfveligaste; man soliciterade om spannemål förgäfves; herr landshöfdingens ömma bemödande var fruktlöst, folkets redbaraste egendom måste bortbytas för en dyr och högst otillräckelig föda; man nödgades lefva af malen ärthalm, ben och otröskad linknopp och annan onaturlig föda, sjukdom och död var grufvelig; œch först efter början af 1809 års riksdag förmådde jag utverka denna bergslag ett litet understöd, som belopp sig till ungefärligen 1/4 tunna på hushållet. Jag köpte af egna medel och hemsände 100 t:or; församlingens ädelmodige pastor kaverade för mellan 4 à 5,000 rdr, som han med möda kunnat utbekomma och öfver hälften af mina nämde förskjutna 100 tunnor äro för mig förlorade. Detta allt är kändt och bevisar att ändamålet med denna välmenta inrättning och den dertill förskjutna fonden 50 tunnor guld, som var att hålla säden i ett jemnt pris och en jemvigt näringarna emellan, enligt konungens och ständernas visa och välmenta afsigt, var nog vida förfeladt och jag vågar säga ut landtmanna-, stads- och bergsmannahandteringarne af så vacklande sädespriser med hvarje år ökade, led i sanning mer än af den bistraste konjunktur. Öm den af mig i underdånighet yrkade undersökningen i landsorterne tillätes, och hvarom jag i djupaste underdånighet bönfaller, är jag ganska viss att händelser komma att uppdagas, som skola visa min riksdagsmannanit och min välmening för medborgerligit väl i sin rätta dag. Och då till detta kommer flere årens bristande redovisning, blir ej underligit att missnöjet var allmänt och om nitet förledde till förhastade uttryck, de der utan att ega någon personlig förolämpning för afsigt, syftade endast på det allmänna lidandets hjelp: inättningens ändamål. Min egen välfärd är nu förstörd, af kropps- och själslidande är jag förlorad. Jag är krossad af förföljelsen, jag bar visat hvilken egentligen låtit nyttja sig till ett medel härtill; min egen belägenhet sniürtar mig och verkställighet af en mig ådömd hård dom skall visserligen betaga mig lifvet; men om ock saningen skulle hinna tränga sig till tronen och rättvisa och nåd finna min oskuldsfulla afsigt, är jag till min välfärd, om jag skulle öfverlefva en ljusare utsigt, förlorad. Min lilla egendom af min frånvaro förstörd och en älskad bustru neddragen i denna olyckshvirfvel lika med mig förlorad och vår lott 12. ata lida brist och nöd till och med elände och denna tanka smärtar mig årdast. Jag är ganska säker att en rättvis och nådig konung, en efterverld, och troligen samtida, skola finna min afsigt, mitt bemödande och min nit redelig, men sedan förföljelsen och kabalen förmått krossa mig, förmår jag ej söka och än mindre vänta någon upprättelse och ersättning. Det har varit min olycka att jag egt för mycken kännedom af en mängd tryckande missbruk, för mycken nmedborgerlig känsla för mina likars nöd och ett deltagande hjerta, med saknad af erforderlig kunskap i framställningen; annalerne skola i alla fall bevara nitt minne, och den äran att jag anförde första deputationen, som förkunnade ett för framtiden lyckeligt tronval och att jag med varit på 2:ne bland våra märkvi igaste riksdagar, att jag egt mina ståndskamraters förtroende, att jag haft S. tacksamhet för flit och arbetsamhet vid ärendernas afgörande, skall mig andig fråntagas; men hvad båtar allt detta, då torftighet och armod blir min sikra lott och förföljelser och lidanden min belöning.