350 Memorialet torde här vara i förtid afbrutet, ty originalhandlinge tyckes bänvisa till ett ytterligare blad eller ark, som dock saknas ik bibliotekets samling. Emellertid må några upplysande anmärkningar lä vidfogas. Då i början omtalas att vissa »handlingar igenom trycket utkommik,, åsyftas härmed en samling »Handlingar, som upplysa rätta förhbålland af den emot riksdagsmannen Per Özxelberg anstälda aktion, för ett al honom den 30 Augusti 1810 till Bondeståndet ingifvet memorial em kongl. Allmänna Magasinsdirektionen», hvilken samling, tryckt i Stockholn 181T, innehåller dels Hofrättens utslag af 25 Öktober och dels Öxelberg 16 November samma år till K. M:t ingifna besvärsansökan, hvari han til det sista anhåller »att, emot den hos hofrätten stälda borgen, få komm på fri fot, eller åtminstone få bevakas i mitt hus; ty jag har — siger han — redan till min helsa och egendom nog mycket lidit genom hrättens långsamma behandling, och således undergått ett straff utöfver lagen». Doktor Johan Hedenström, hvars handlingssätt mot Öxelberg såson politisk fånge icke kan- sägas vara berömvärdt, var född i Vermland 177, blef medicine doktor 1804 och provinsial-medikus i Nerike 1809. »Ha anfölls om våren 1815 af slag med lamhet, hvarefter han i Septemhber samma år dog, nära 43 år gammal», heter det i SACKLÉNS läkarehistoria. Samma källa meddelar om doktor Sven Abraham Vestman, att han var född i Sköfde 1783, blef medicine doktor 1810 och bataljonsläkare vil Lifregementets husarer 1811 11/5, utnämd till provinsialläkare i Mariestal 1814 och i Linköping 1832, der han afled 1843 11/2. Allmänna magasinsinrättningen, hvars förvaltning jemväl i föregående memorial är föremål för ett skarpt klander, undgick emellertid icke sitt öde. Klagomålen upprepades vid de följande riksdagarne i nästan alla stånden, och vid den första riksdag, som inföll efter Öxelbergs frånfille, nämligen år 1823, beslöto Rikets ständer hela inrättningens upphörante och indragning. Småningom gjorde sig ock en annan uppfattning gällande angående Öxelbergs uppträdande i denna fråga och ett par årtionden senare kunde en författare öppet och utan klander uttala den meningen, alb »nu finner en hvar att Öxelberg hade grund till sina anmärkningar», och sjelfva Bondeståndet, som i farans stund fegt öfvergaf sin måhända mest oförskräckte om ock bullersamme ledamot, hade vid den nämda riksdagen »bifallit allmänna magasinsinrättningens reducering» . Angående OÖxelbergs »gamle antagonist», bondeståndssekreteraren Fr. Wåhlin, som i ett å sid. 336 (i noten) omtaladt bref begagnar ett skynfande uttryck om Öxelberg, må tilläggas att Wåhlin såsom landssekreterare i Linköping »blef anklagad för förskingring af om händer hafda penningar och derför häktad af landshöfdingen» i länet, samt att han lärer ha slutat sin lefnad i nästan fullständig misère. Man tycker sig äfven här kunna spåra en — nemesis. 42 Öxelberg hade redan under 1810 års riksdag i Örebro upprättat sitt testamente. Det länder honom till heder att, oaktadt den dåliga behandling af en läkare han sedermera undergick och hvaröfver han klagar i sitt föregående memorial, han icke ryggade sitt förordnande, hvilket si- 1 Biografiskt lexikon 9: 214.