441 HOFBERG omtalar i »Nerikes gamla minnen» (sid. 209), att »med ett intresse, som nu (1868) synes alldeles försvunnet, fortgick från far till son minnet af slägtens hufvudmän, och om någon för hundra år sedan velat göra sig mödan att uppteckna dessa langfegdåtal, skulle man kunnat uppvisa slägter i valmarsrock med ganska aktningsvärda anor.» Utg. har dristat sig att företaga dylika uppteckningar samt eger ett mer eller mindre fullständigt ordnadt material för närmare femtio (50) olika bergsmansslägter. Borde det icke ligga i bergslagsbefolkningens eget intresse att, åtminstone i någon mån, medverka till ett successivt framläggande af dessa anteckningar till gagn och heder för både samtid och efterverld? eller är verkligen okunnigheten — eller fattigdomen — inom ifrågavarande bygder så stor, att den af utg. i dessa hänseenden länge närda afsigten endast af ekonomiska skäl måste öfvergifvas?? Utg. vill emellertid erinra derom, att flertalet af de slägtmedlemmar, för hvilkas lefnadsöden här nedan kommer att redogöras, tillhöra den samhällsklass, hvars stilla och obemärkta, men sträfsamma verksamhet företer föga eller ingen omvexling för den biografiske skildrare, som icke nöjer sig med endast några torra registerartade uppgifter, utan älskar att teckna lefvande personligheter. Men om medlemmarne af denna samhällsklass således icke stå synnerligt högt på den menskliga fåfängans rangskala, kuna de dock trösta sig dermed, att den svenska odalmannens ord numera och, som man må hoppas, fortfarande skall väga mycket tungt i vågskålen vid det allshärjarting, der fosterlandets öden afgöras. Det är egandet af fast egendom, som är grundvalen för detta inflytande, ty samma egande är också grundvalen för den i bästa mening konservativa anda, hvilken man hoppas skall leda fosterlandet framåt till allt större frihet och tillika skydda detsamma för farliga omstörtningar. Men i samma mån den fasta egendomen blir fal, blir en lös vara, hvilken efter handelskonjunkturernas vexlande vågsvall köpes och säljes, går ur hand och i hand; i samma mån som slägtjorden med sin i alla skiften sällan svikande förmåga att gifva en afkastning, som är tillräcklig för de oundgängliga lefnadsbehofven, icke längre är bonden eller bergsmannen kärare än de lösa, i penningar och papper liggande kapital, som i oroliga tider eller genom vinningslystna spekulationer så lätt kunna förgås; och i samma mån egandet af fast egendom endast är bygd på en mer eller mindre betydande skuldsättning, hvarigenom den s. k. egaren i verkligheten nedsjunker till endast ett legohjon under sina fordringsegare: i samna mån rubbas ock sjelfva den grundval, Þå hvilken den fåstighetsegande klassen kan bygga sin makt, i fall det tör fosterlandet skulle vara önskvärdt, att denna makt skall väga så pass tangt gent emot andra folkklassers, som nu är fallet. Ty ett bondeständ, som, i äflan efter ögonblickets skenbara vinning, ställer sig sjelft i beroende af penninge- och pappersmarknadens alla kriser, må icke jemföra sig 1 pi urgamla odalmannaskara, som, »ingens slaf och ingens herre orden», ensam herrskade i landet. Djupare har ingen svensk man genomskådat detta än GELJER, då han sjunger: »Må ho, som vill, gå till verldens rund; vare herre och dräng, den det kan! Men jag står hbelst på min egen grund, och är helst min egen man.