442 Jag tror ej böljans falska lopp, som far förutan ro. Den fasta jord, hon är mitt hopp. hon visar evig tro. Hon närer mig ur sin hulda barm, den tid, som mig ödet gaf. Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm, då jag dör, uti djupan graf. Vi reda för landet dess närande saft, vi föda det — brödet är vårt. Af oss har det helsa, af oss har det kraft, och blöder det — blodet är vårt. De väldige herrar med skri och med dån slå riken och byar omkull; tyst bygga dem bonden och hans son, som så uti blodbestänkt mull.» —1 I. »Domare-Pelle» och hans slägt. I Noraskogsbygden har väl något hvar, isynnerhet bland de äldre, hört talas om »Domare-Pelle» och hans upptäg. Öch likväl torde det van ytterst få, om ens någon som eger säker kunskap om honom, eller son ens känner hans rätta namn eller den tidsperiod hvarunder han lefvat »Domare-Pelle» har under seklers lopp blifvit ett slags folktyp, eller ett namn, som bildar så att säga medelpunkten i åtskilliga mer eller mindpe underbara historier, hvilka ännu i dag äro ganska flitigt i omlopp. Mannen har dock verkligen funnits och utg. skall i det följande meddela hvad son kunnat uppletas icke allenast om honom sjelf, utan — hvad som är 4l större vigt — äfven om bans far, som var en af sin tids mest framstående och ansedda bergsmän. Det torde derför vara i sin ordning att först skidra dennes lefnadsöden. Anders Eriksson, bergsman i Bleksberg, slutligen häradsdomare, orat i korthet omtalad sid. 115, var född på »Vermlands-Dal» 1618. När hen kommit till Nora bergslag är obekant, men omkring 1652 blef han gilt med enkan Marit ÖOlöfsdotter. Denna Marit var dotter till bergs-. sex- och nämdemannen Olof Månsson i Gamla Viker, och hade i sitt första gite varit förenad med bergsmannen Lars Ersson i Bleksberg. Af Noras og 1 Jfr P. A. GÖDECKES »resa i Norge» i tidskriften Land och folk år 1873.