453 som skulle åka på »hundsvotten» å kappslädan, är drummelaktig, blir efter ech fasttages af de uppbragta bönderne, hvarigenom desse få reda på hvem den besynnerlige predikanten verkligen är. Pelle tingföres sedermera för sitt predikoprof och dömes för sabbatsbrott till böter. Han vill genast erlägga böterna, för hvilket ändamål han aflemnar en stor påse, fylld med det minsta kopparmynt, som fans att tillgå. Domaren vredgas, men har brådtom och ger sig derför ej tid att räkna alla dessa kopparslantar. Han öfverraskas då kort derefter med en stämning från Pelle, för det han som kronans embetsman mottagit oräknade penningar. Huru dessa något underliga och om otyglad fantasi vittnande saker för öfrigt aflupo omtalas ej. En annan gång passar Pelle på Kilsbönderne, när de en torgdag erna sig till Nora för att afyttra sina halm- och hölass. Han köper upp hvartenda lass, lemnar handpenning och tillsäger bönderne att leverera sina lass i prostgården. De underrättas derjemte att om någon gammal gubbe, nämligen prosten (Barkman?), skulle protestera mot leveransen, finge de ej bry sig om honom, emedan han ej vore rätt klok. Bönderne afstjelpa sina lass, trots prostens protester. Någon liqvid vill eller kan denne ej lemna och den verklige köparen håller sig osynlig. Då återstår ej annat för de lurade säljarne, än att återtaga sin vara, men detta har sig ej så lätt, då alltsammans blifvit uppstapladt i en enda hög. Följden blir naturligtvis tvister och slagsmål mellan de olika egarne, hvilket just varit syftemålet med Pelles köp. Han har nämligen begifvit sig upp i kyrkotornet, andra säga i en vindskupa i närheten, för att derifrån njuta af det sålunda amnordnade »frispektaklet». En gång hade Pelle hållit vad om, att han skulle narra hvarje bonde på Nora torg att — snyta sig. Detta skulle ha tillgått så, att han sjelf suöt sig, men så ofullständigt att hvarje bonde, som fick se honom, lockades att undersöka sin egen näsa. Om han med detta knep verkligen lyckades vinna sitt vad förmäler ej historien. Det har varit och är till och med delvis ännu sed hos bergsallmogen, att täla om att komma först hem från juldagens gudstjenst i kyrkan. En mer än vanligt snörik vinter hade Pelle, medan folket bevistade juldagens gudstjenst, lastat en stor skrinda med halm, lagd på tvären, så att den tog stort utrymme. Skrindan var förspänd med ett par oxar och Pelle tronade sjelf öfverst på halmlasset. Med detta fattar han posto vid vestra stadstullen och spärrade vägen för det hemvändande kyrkfolket. Sedan vägen sålunda blifvit fyld af åkdon, fortsattes färden i sakta mak till Gyttorp med hela raden af kyrkobesökande efter halmlasset, ty ingen kunde komma förbi detsamma till följe af den djupa snön. Glåpord och mustigheter haglade om Pelle; han var dock icke svarslös, men ingen vågade il honom nära, emedan han tillika var känd för sin ovanliga kroppsstyrka. Vid ett annat tillfälle skulle han skjutsa presten till husförhör i sitt eget hus. Det var mot slutet af vintern, väderleken blid, men han kunde deck begagna sin kappsläda. Presten satt naturligtvis i slädan och Pelle mde sin plats å hundsvotten. När de, i omedelbar närhet af Pelles hem, basserade förbi ladugården, fans intill vägen en stor gödselgrop, som stod vld med orenlighet och smutsvatten. Der stjelper slädan och presten nilar i möljan. Pelle hjelpte visserligen upp sin herde, men log dock i